Shit happens?

...igen.

Samtidigt i inboxen: ett mail med frågor att svara på, för oss som blivit nominerade till nämnda organisations förbundsstyrelse.

"Sommar och sol, vi har kort tajt kjol, och vi vill ha dig, Markoolio"

Det var så mycket som gick i stöpet bara för att jag var flata och inte trodde att det fanns någon annan i hela världen som var det:

Jag spelade fotboll större delen av grundskolan (nästan alla gjorde det) och varje sommar åkte vi på turneringar längre och längre bort. Till slut satt vi allihop i en buss på väg till Borlänge. Det var 1998, året när Markoolio hade sin första stora hit, jag var 13 år och laget hade hyrt den där bussen tillsammans med det lika gamla pojklaget. Någon hade med sig en bärbar radio. Alla hade med sig en halv sommars spring i benen och varsitt skuttigt tonårshjärta. Oerhört spännande, tyckte de flesta. Oerhört jobbigt, tyckte jag. Det skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades och jag satt någonstans långt fram och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att få tiden att gå.

När vi kom fram spelade vi fotboll. Ja, vi spelade fotboll jäkligt bra och det slutade med att vi tog oss ända till finalen. Killarna tog sig till en B-slutspels-final. Tidigt den sista morgonen klev vi in i bussen och åkte mot planen där de skulle spela, och tränarna förmanade oss nogsamt om att vi skulle sitta knäpp tysta så de fick ro att samla sig mentalt. Det gjorde vi. När de hade spelat klart och vi åkte mot planen där vi skulle spela skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades det, och jag satt och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att ingen skulle se hur rasande jag var.

För jag såg det utifrån. Jag såg det utifrån, men jag missade att räkna med den där viktiga tonårshjärtefaktorn som var vad hela resan egentligen handlade om. Jag trodde att det handlade om fotboll, och jag hatade allt det där okontrollerade som hände runt omkring. Discon, shopping och häng. Jag låg på min luftmadrass och analyserade könsmaktsförhållanden istället, för jag var ett ufo.

Och sedan åkte jag hem och grät resten av den där sommaren. Grät i flera år, inombords.

Låt det aldrig ta slut

Ifjol pyntade vi vår lastbil...


...och sedan åkte vi. Vi dansade hela vägen och sköt på publiken med såpbubbelpistoler. Det var amazing.

I år är jag i helt fel stad. Ser efter-paraden-galan på webb-tv, dricker jos och äter muminkex och har en saknadsklump i magen. Shit, liksom. Ett helt år kvar tills nästa gång.

(Bild #2 är © Stockholm Pride 2006 - och ja, jag har snott den.)

Vad gör jag här?

Varför är jag inte där?

---

Dagens crappy mobilfoto från jobbet:

Måndag morgon börjar man tidigare. Bussarna passar inte så bra; jag kommer tjugo i men det gör inget. Jag hinner ligga i gräset en stund och känna hur konstigt det är att vara där ensam.

Min fotboja och jag

Idag kände jag för första gången behovet av att komma ut på jobbet. Prick två veckor tog det, yay yay, innan samtalet på förekommen anledning kom att handla om alla personalbrudarnas respektive mellanstadiepojkvänner.

I en sekund har man plötsligt valet:
a) Säga det man tänker, och därmed vända samtalet och uppmärksamheten i en helt annan riktning än man tänkte, och därmed tvingas ägna en stund åt att styra det hela tillbaka till ämnet för att återigen få möjlighet att säga det man skulle eftersom alla bara hörde lesbisklesbisklesbisk första gången man sade det, eller
b) skita i det, och till slut uppfattas som tyst och opersonlig, kanske åsiktslös och tråkig.

I efterhand önskar jag som vanligt att jag hade kommit på alla de där snygga ämnesglidningarna och formuleringarna i tid, så att jag hade kunnat lägga fram alltihop på ett till synes okrystat sätt. För jag hör alltid det krystade i rösten när jag säger det, jag hör hur medveten jag är om att jag säger något annat än jag ytligt sett säger. Jag tycker inte om det. Nej, jag tycker illa om det så till den milda grad att jag gärna låtsas att jag inte riktigt vet vilka som vet och vilka som inte vet, och att jag inte bryr mig så mycket om det. Det är inte sant - i själva verket har jag stenkoll. Gränsen är knivskarp. Jag har ju övat på att se den i tio år nu, vridit och vänt på den, hatat den, sparkat den så långt det går åt sidorna, lagt den tillbaka, accepterat den, njutit av den, spottat på den och försökt hitta sätt att smyga över den utan att det blir en Grej. I tio år.

(Och jag tror inte att det går att sluta vara medveten om den så länge den finns kvar. Det enda sättet är att sudda på själva gränsen. Det är det som är queer, ni vet...)

I alla fall, jag sade det inte. Min jobbrolls lite tysta, tillbakadragna och integritetssuktande image späddes därmed på ännu en skvätt. jag slår mig för pannan och tänker att jag borde ha kommit ihåg att det alltid kan finnas ett egenvärde i att berätta.

Duh.

Dock har jag varit queerpedagogisk med barnen. Jag rättar dem inte när de blandar ihop "hon" och "han" och "henne" och "honom", jag frågade en flicka om hon hade två pappor (när det lät som om hon kanske hade det fastän jag egentligen visste att hon inte) och jag blev inte det minsta förolämpad när fredagseftermiddagens sista fråga i bussen hem var om jag var tjej eller kille.

"Ja, gissa, vad tror du?"
"Kille."

Hej lilla värld

Jag har jobbat. Eller, jag har inte jobbat, men jag har varit på mitt sommarjobb och fått betalt för det. Betalt för att sitta i skuggan i gräset på en fin ö och prata och lyssna och skratta. Och äta.

Och jag tänkte att jag skulle skriva värsta blogginlägget om festivalen (/festivalerna) som var, för det är så mycket tankar kring allt det där, men jag orkar inte eller har inte ro för det liksom hoppar omkring en massa andra saker i kroppen och huvudet. Jag kan istället sammanfatta det som: hej gyttjepöl (jfr brudens krönika i senaste numret av QX (sid 11 i pdf-versionen)) och hej pengar-som-maktmedel.

Eller okej:

Det finaste ögonblicket av alltihop var när jag och två gymnasieklasskamrater beställde öl samtidigt i söndags (ja, jag vet, det är så galet, det fanns verkligen tre av oss där på den där lilla ytan - tänk så sjukt mycket folk där hade varit om alla Sveriges gymnasieklasser hade varit lika välrepresenterade). Vi hade setts tidigare under helgen (i mer nyktert tillstånd) och bara hälsat lite på varandra (gymnasieklassen hade inte världens bästa sammanhållning), men nu stod vi plötsligt där, upptryckta mot bardisken och liksom utkristalliserade oss. Den ena av dem har jag träffat innan, på flygplatser och sådär när man springer ihop på mellandagsrean när alla är hemma. Den andra var jag ovän med hela gymnasiet och henne har jag inte sett sen dess, förutom att jag spanade in henne från cykel vid Korsvägen en gång och inte kom på förrän efteråt att det var hon.

Nå, med "ovän" menar jag inte att det skulle ha varit ett tre år långt bråk, för det var det inte, utan snarare att det var en konstant dålig och okamratlig stämning. Det galna är att det är så lätt att se det nu när man står utanför tiden och ser på, det här med att två identitetskriser på samma ställe blir automatiska krockar och automatisk, eh, krisutrymmeskonkurrens? Det här med att det är så svårt att lyfta blicken över kanten på sin egen lilla ångestgrop och se någon annan människa och kanske dra en parallell till något som kanske handlar litegrann om samma sak. För tänk hur annorlunda allt hade kunnat vara om vi hade sett varandra. Tänk vad små vi var. Tänk vad stort livet var. Tänk att vi satt där på studentdagen och tyckte att valet av vilken låt vi skulle sjunga medan vi sprang ut (genom nödutgången, fredagen den trettonde, i det begynnande regnet) var det viktigaste valet i livet.

I alla fall så slöt vi officiellt och bokstavligen fred, skålade och gav varandra komplimanger. Det var, som sagt, helgens ögonblick.

Jag har även litegrann lyckats stabilisera och stadfästa relationen med en alldeles ny vän. Hon med språket. Hade det inte varit för henne så hade jag med största sannolikhet aldrig hamnat i den där baren, i och med vilket vi osökt kommer in på fortsättningen av gyttjepölandet. För det räckte inte med vår lilla gymnasie-reunion, utan tidigare på dagen, i parken, i sluttampen av efter-paraden-spontan-dansbands-dansandet dök plötsligt tuffaste flatan från högstadiet upp mitt i alltihop. Alltså, en av de två första öppna flatorna jag såg i verkligheten (den andra var hennes dåvarande flickvän), och som jag inte alls kände men som ändå någonstans spelade en väldigt stor roll, som just roll(-modell). För några veckor sedan hittade vi varandra på QX och kände igen. Nu stod hon där hand i hand med en kompis kompis (som jag hängt med lite under helgen och som pratat en del om sin flickvän, d.v.s. högstadieflatan) och var ihop. Alltså, ihop. Och plötsligt fick jag en uppenbarelse av klarhet, så där som i säsongsfinalen av L word säsong 3, och The Chart utvecklade på ett genialiskt sätt en ögla som spände över fyra städer, ett internetcommunity och nio år av tid.

Gyttjepöl, jo jag tackar.

Fest i valen

Jag minns inte var festivaldagen började, men någonstans framemot slutet av dagtidsdagen utmynnade den i diskussioner i stil med "men vad ska vi ha identiteter till egentligen?" och jag blev alldeles matt av all teori och alla djupare, mer genomtänkta tankar än mina, de ännu ogenomträngda grupperna av radikalflator och det obefintliga syret i lokalerna.

Så jag tänkte att jag kanske inte orkade med något partajande ikväll ändå och att jag borde åka hem och sova men att det ju är slöseri med helig festivalhelgstid och fram och tillbaka. Men så åkte jag ändå (med trean, jag åker alltid med den när jag behöver tid att sitta ned och lugna mig, jag gillar trean). Jag tänkte att jag ju alltid kunde åka tillbaka senare om jag kände mig pepp.

Just när jag klivit innanför dörren här hemma ringde Maria och sade "hej, jag vet att du tycker att jag maskar det här med festivalen nu, men kan vi inte dricka öl på din balkong istället?"

Åh! Bra att man har vänner som vet vad man vill när man inte vet det själv.

Det här är viktigare än ni tror

Jag vägrar att vara rädd. Jag har på något vis alltid vägrat och jag tänker alltid fortsätta. Det är mitt sätt. Visst idkar jag försiktighet - åtminstone den där enda augustiveckan när jag står i utgången från Pride Park vid stängningsdags och plockar av mig passerkort, dogtag och regnbågsattiraljer, för det blir så tydligt då. På vägen till tunnelbanan. I tunnelbanan med extrapoliserna som vandrar mellan vagnarna. När jag byter till nästa tåg och där inte längre finns några extrapoliser. Jag är försiktig. Det är försiktig jag är. Jag vägrar att vara rädd.

Jag vägrar att gå omvägar på nätterna. Jag tar spårvagn, aldrig taxi. Jag vägrar att hålla andan genom gångtunneln upp från hållplatsen, vägrar att undvika att röra mig utomhus ensam, vägrar att använda knepen med mobiltelefonen och nycklarna och allt det där. Jag andas djupt med magen. Jag har rätt till min kropp, mitt utrymme och till att inte vara rädd.

Det är mitt enklaste sätt. Mitt enklaste ätt att hantera risken som ändå alltid finns där. Rädsla skulle inte göra skillnad, rädsla skulle bara begränsa mig.

En dag som idag är det särskilt viktigt. En dag som idag spelar det ingen roll att det är dag och att det är på jobbet - ska man vara rädd så måste man vara det hela tiden. (Mer om det, i ljudform.)

Det finns ett vi. Det finns en samhörighet. Och för varje kränkning, varje hatbrott och varje smädelse växer den samhörigheten starkare. Vi ger aldrig upp. Det är på liv och död. Kärleken är okränkbar.

På riktigt.

Sluta upp vs. sluta upp

[x] Klippa mig
[x] Skaffa ett jobb

Yay!

Och här sitter jag och har ont i magen och skriver ett tal. Men det är okej, så när som på prestationsångesten som alltid dyker upp när det handlar om något som ligger mig varmt om hjärtat. Som redovisningen vi hade igår: jag och Ylva snabbrefererade artiklarna vi läst och ägnade sedan större delen av våra 10 minutes of fame åt att förklara vad genus är, vad genusperspektiv är och varför författarna till just våra artiklar gjorde en miss när de inte använde det.

Det gick hem. Klasskamraterna var glada och intresserade och berömde efteråt. Handledaren kläckte ur sig ett "ja, det här med genus, som jag ju naturligtvis redan visste väldigt mycket om..." i sitt försök till uppskattning, men betonade mest att det var fint att vi använde en glad röd whiteboardpenna. Jag har inget som helst förtroende för henne, men det är ju fint om hon också var nöjd.

Men ja, imorgon. Då kan man med anledning av International Day Against Homophobia höra mig tala nere på stan. Jag antar att min eventuella anonymitet bryts om jag talar om att det är på Kungsportsplatsen vid ett eller lite efter. Så det talar jag inte om.

(Det står folk i Brunnsparken med flaggor, pynt och flygblad från tolv. Avmarsch ett. Jag kan även vara en av dem.)

Rätt låt vann

"Lite kvinnlig fägring där hade ju inte suttit fel", sade Charlotte Perelli i inför-programs-juryn (ca 32 minuter in i programmet) och avbröt abrupt vår flatsoffas förundran över hur härligt könsneutral Marija Šerifović var. Inget silikon, ingen alldeles för kort klänning, inga halvt tappade trosor à la Moldavien. Kostym, små röda hjärtan och schyssta brudar i bakgrunden. Skönt.

"Lesbisk kampsång" kallade Kristian Luuk det flera gånger igår. Jag är kluven. Om en flata sjunger en ballad så är det automatiskt en kampsång? Precis som när den där kyssen på stan inte bara är en kärlekshandling utan även en politisk aktion - en princip man kan gilla (det är ju gôtt att kunna göra en insats för världen utan att anstränga sig det allra minsta) eller ogilla (det vore ju skönt om det någon gång kunde få vara enbart vad det är).

Det är häftigt i sig att en serbisk, romsk flata vinner, och att hon dessutom verkar ha stöd även där hemma. Serbien verkar nämligen inte vara världens enklaste plats att leva på (källa: K-Online, 2004):

För tre år sedan försökte några serbiska hbt-aktivister hålla den första prideparaden någonsin i Belgrad. Den möttes av så många motdemonstranter att det aldrig blev någon parad. Temat "Det finns plats för oss alla" visade sig vara alltför optimistiskt. Cirka tusen motdemonstranter från nynazistiska Obraz, två fotbollsklubbar och serbiska ortodoxa kyrkan jagade iväg de få aktivister som kommit till Republikens torg. Alla som inte såg ut som "normen" attackerades. Det fanns knappt inga poliser på plats och de som var där hade ingen utrustning för att försvara paraden. En del poliser hejade till och med på när hbt-personer blev misshandlade. Cirka 40 personer skadades. Efteråt menade Belgrads polismästare att det var tydligt att Serbien inte var redo för en sådan offentlig manifestering av sexuell avvikelse. Sedan dess har det inte blivit något mer försök.

(Det är svårare att hitta något att läsa om vardagslivet. Testa att googla själva. Testa att googla på Sverige också...)

En butchflata på schlagerscenen lär alltså antagligen vara något väldigt medvetet och genomtänkt och bra. Något som är lite mer kontroversiellt på andra ställen än det kanske är här. Här, där det "bara" definieras som "fult", avvikande och anmärkningsvärt på ett negativt sätt. Fuck you, Charlotte Perelli.

Nasaler, lateraler och radikaler

Folk säger alltid att det ska börja snurra i huvudet när man tänker på hur stort universum är, om det finns liv på andra planeter och om Gud finns samt vad som är meningen med livet. Det gör det inte. Däremot gör det det när jag tänker på relationer och på lingvistik; de här samtalen om svartsjuka och de här kapitlen om var och varför gränsen egentligen går mellan A och O får det att svindla och jag blir alldeles matt.

De senaste dagarna har jag alltså fått mitt lystmäte genom fonetiktentapluggning på balkongen (i sällskap av kaffet, kakorna och ibuprofenen) samt ett polyamorösitetssamtal i en park där kurslitteraturen fick extraknäcka som sittunderlag. Jag ska egentligen inte skriva om vad som sades nu för det har jag inte tid med (tenta tenta), men jag måste bara få säga att det är så befriande när folk spontanpratar könsneutralt utan att det på något vis känns krystat längre. En helt ny nivå av en-del-saker-är-enklare-om-man-inte-vet (för kanske 2½ år sedan hörde jag "hen" för första gången och tänkte att det aldrig skulle gå att införliva i språket, men shit, det är ju vi som bestämmer över det) och jag bekänner mig besegrad och begeistrad och okunnig och I love it.

Det är även fint att jag har nördvänner som går igång på samma saker som jag själv. I.e. "...och min första tanke var 'åh, vilken queer familjebildning'!" respektive "vi ses om en stund i en annan modalitet".

Tes att testa vid tillfälle: Queera människor + relativ bisats = sant.

Normomal

Jag vistas i ett homonormativt pyttefestivaltält med bögig körmusik en trekvart sådär och blir lycklig. Sedan promenerar jag tillsammans med resten av Göteborg längs Avenyn mot heterostället där kvällens ölmöte ska infinna sig, medan jag funderar på om det kanske är likadant för vilken subkultur som helst, det där med energifyllnadseffekten. Och någonstans mitt i den tanken faller hela grejen ihop till en liten bitterensamhet som bara skaver.

Ni vet, det är den där efter-Priden-känslan när man kliver på tåget hem och upptäcker att man glömt bort att hela världen är full av heteron, och hörahemma-känslan liksom bara imploderar. Man kommer hem och man gråter för att man är så trött och lycklig och ledsen och ensam och uppfylld och omtumlad och bakfull.

Säger jag, och tänker att jag inte ens ska åka dit i sommar. Jag ljuger. Det är klart att jag kommer att hamna där på något vis.

Och "HBT" blir mindre och mindre min grej

Ikväll: Stormöte inför den där queerfestivalen.

Vi sitter där, runt 50 personer, och representerar ungefär 30 olika institutioner, föreningar, partier och sammanslutningar. Först känns det stort och historiskt - hey, vi ska ha värsta happeningen i Göteborg och här sitter jag och är med ända från början - men sedan, när diskussionen väl släpps fri blir det så tydligt: det är bögarna som är där - bögarna och de medelålders, högt uppsatta heterokvinnorna. En av kvinnorna kommer till och med bokstavligen ut som heterosexuell, och folk skrattar överseende. Det är de som är där. De och vi.

"Vi" består av jag, C, två-tre brudar som vill köra en HBT-litteratur-happening parallellt med festivalen samt två brudar från Lesbisk Aktion som ska anordna Lesbisk Festival. Samma helg, och dessutom den helg de redan haft som "sin" i fyra år. Och jag har hela tiden gått och trott att det var samkört och genomtänkt och att det fanns någon form av samarbete eller åtminstone samverkan, men det gör inte det. Tvärtom.

Frågan som diskuteras mest är den om queerfestivalparadens vara eller icke vara. Lesbisk Festival har redan en parad - det blir femte året även för den nu. Queerfestivalen har redan lovat att inte ordna en parad åtminstone samma dag och helst inte alls, men "vi kan göra det ändå om någon drar i det" svarar ledningen när folk frågar. En man riktar sig till brudarna och föreslår att "men er parad funkar ju, vi kan ju köra med den och så får ni gå först och vi bakom". Och jag är så glad att de orkar säga definitivt nej på en gång. För det är så plumpt att ens våga föreslå att män ska få delta på något vis alls i en parad vars hela poäng är att vara separatistisk.

Jag ser två scenarion:

Det ena är att vi (vi! jag!) kommer här med böglobbyn, pengarna, heterosarna, de stora institutionerna, media och marknadsföringskraften och stampar så hårt vi kan på den festival som redan finns och redan är bra - en festival som har en smalare målgrupp men som faktiskt redan drar till sig folk från halva Sverige och mer därtill. Och som funkar, för sin målgrupp, även om målgruppen inte är den största. Det faller sig naturligt att det finns färre flataktivistiska vänster/anarkaflator än det finns HBTQ-ludd. Men att vi lägger oss som en stor jäkla bögbubbla över den och kväver den tills den dör. Fy.

Det andra (och något mer positiva) scenariot är att vi genom ren och skär skrämselpropaganda istället lyckas göra att ännu fler starka, smarta flator drar till Lesbisk Festival och får den, inklusive paraden, att växa. Se där - två konkurrerande parader, samma helg. Vilket marknadsföringstrick, vilket strålande sätt att bita sig själv i svansen...

Och jag vet vilka det är som kommer att vinna allt i kraft av kuk- och pengainnehav, och vilka det är som har allt att förlora. Och jag ställer inte upp på det. Så efter mötet går jag fram till Lesbisk Aktion-brudarna och lämnar min mailadress och säger att jag står på deras sida om det blir paradkrig. Och att jag kanske är intresserad av att vara med oavsett. En av litteratur-happening-brudarna står också där och gör samma sak, och runt omkring står bögarna och heterokvinnorna och anar inte att det just fötts en revolt i åtminstone en mage ikväll.

(Och det är ju inte så att jag inte vill ha en queerfestival som inkluderar hela spektrat av HBTQ-folk. Det är bara det att jag vill ha både och, och jag är så jävla less på att det kommer män och tar över allt och gör det på så osmidiga sätt. Jag har ingen lust att solidarisera mig med människor som aldrig solidariserar sig tillbaka. Jag har ingen lust att låtsas att HIV är en HBT-fråga och inte en bögfråga om inte bögarna vill släppa in en endamillimeter feminism eller erkänna att olika HBT-personer är olika mycket värda (läs: bögar är viktigare än flator). För kritik mot att HIV-föreningarna inte har bjudits in till mötet kan de minsann klämma ur sig i samma andetag som de tycker att flatgräsrotsaktivisterna ska köras över. BLÄ.)

Idag tentapluggar jag

...och när man gör det kan man bl.a. lära sig att förklara kärlek som vore det en sjukdom:

"It may also be the case that biological aspects of homosexuality result from early hormonal experiences. For example, medical conditions or drugs in the mother may affect the child in the uterus or in early infancy; these may not be genetic (Persky, 1987)."

(Jämför: "In many cases of brain disorders, it is not known whether the problem is triggered by toxins, microbes, or the body's own failings. Alzheimer's disease is a devastating ailment of the brain's cerebral cortex. Although it usually strikes only the elderly, its cause is unknown.")

(Ur Personality - classic theories and modern research av Howard S Friedman och Miriam W Schustack, 2003. Sid 180 resp. 182.)

Jag undrar vad det är för hormonella obalanser i livmodern som gör folk heterosexuella (och/eller dumma i huvudet).


Let there be light,
let there be morning


Man kan säga att jag lärde mig matnyttigare saker igår: Enligt likabehandlingslagen är högskolorna skyldiga inte bara att låta bli att diskriminera och trakassera, utan även att förebygga diskriminering och trakasserier. Användning av kurslitteratur som utgår från att alla är heterosexuella eller gör grova/negativa generaliseringar av homo- och/eller bisexuella som grupp kan, även om det inte i direkt mening utgör trakasserier, "ge upphov till vidare diskussioner bland studenter och lärare, diskussioner som i sin tur riskerar att få karaktär av trakasserier". HomO rekommenderar att man byter ut sådan litteratur som ett led i det förebyggande arbetet.

Anmäler man diskriminering/trakasserier enligt likabehandlingslagen är högskolan skyldig att utreda det (annars måste de betala skadestånd) och vidta lämpliga åtgärder.

Trust me, I will.

Gaystudentregionmöte - The Eftersnack

Det är svårt när man har suttit och pratat om några av sina favoritsamtalsämnen en hel dag och tänker på en massa saker som man skulle vilja berätta för hela världen egentligen, men kommer på att man inte har några gemensamma referensramar med en enda människa när det gäller just det där man vill säga. Man har ingen grund att bygga på, inga ord att använda, och ska det förklaras så måste det dras så djupt och långt att det lättare att bara låta bli.

Det tar tid att bygga en identitet. Just den här delen av mig är byggd som en trestegsraket.
1. Först insåg jag att jag var flata,
2. sedan insåg jag konsekvenserna av det
3. och nu bryter jag ned hela grejen i småbitar och är inte alls så himla gay längre. Fastän jag, i vem som helsts ögon förutom mina egna, nog är det mer än någonsin. Bortsett från håret som växer och växer. (För jag behöver inte snagget som steg två-markör längre.)

Det var så enkelt, först, för det var så väldigt binärt och så var det den där tydliga motpolen hela tiden, man kunde till och med svartmåla den lite. Nu går det knappt att tala om saken längre för vartenda begrepp har börjat betyda något annat och vara en del av ett enda stort normativitetsgytter som jag inte vill vara en del av.

Typ så.

Sedan fick vi pizza också.

Det obligatoriska äktenskapsinlägget

Idag kunde man få intrycket av att det var något väldigt fint som hade skett bara sådär helt plötsligt, typ som det står här om man bara skummar igenom det. Men... om man läser noggrannare och lyckas bortse från alla faktafel (t.ex. att det egentligen inte handlar om "homovigslar" utan om äktenskap för samkönade par) samt skala av allt ludd lager för lager som om det vore en stor jäkla lök, så hamnar man någonstans i närheten av det här i bisarritetsgrad. (Fasen, jag brukar ju gilla DN egentligen...)

Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Okej? Ni hör ju lätt att orden låter olika.

Jag tror stenhårt på ta-ifrån-kyrkan-vigselrätten-linjen. De som vill ingå i en juridisk samlevnadsform (som bör vara både köns- och antalsneutral) traskar in i rådhuset och fyller i varsin samlevnadsblankett och sedan är det klart. De som även vill äktas inför Gud tar med sig sina samlevnadsintyg till valfritt trossamfund och kör en äktenskapsceremoni där, på samma sätt som man gör nu (eller på ett helt annat sätt, om man vill) men utan juridisk giltighet. För trossamfunden är inga myndigheter och ska följaktligen inte pyssla med myndighetsutövning. Mer komplicerat än så är det inte - och det fungerar redan på just det sättet i ett antal länder.

Bredvidläsning: RFSL om skillnaderna mellan äktenskap och registrerat partnerskap (utöver den rent språkliga markeringen av att olika samlevnadsformer är olika mycket värda)

Dagens vår

Imorse var det vår och det var så fint att jag ville gråta, men det gjorde jag inte. Gick utan jacka på lunchen, däremot. Krokusarna är överallt hela tiden nu och jag cyklar omvägar för att komma närmare.

Sedan satt/låg vi på en bänk och väntade på folk; regnbågsflaggan var stor och färgglad och de förbipasserande kvällstanterna sneglade nyfiket på oss och den. "Jag bryr mig inte om att ni ser att jag är gay! Jag gillar att vara hänsynslös på det sättet", sade Maria, och log förnöjsamt sådär som bara hon kan göra.