Det var en gång ett hem

Folk har lite omodernare kläder, lite mindre smink och smutsigare skor. De står till vänster i rulltrapporna utan att ens snegla över axeln när någon närmar sig bakifrån. De hälsar på busschauffören, äter Sveriges godaste hamburgare på Max och de pratar en fin dialekt. De går lite långsammare, mer planlöst på gatorna.

Jag har, bokstavligen, grävt i mitt förflutna. Jag har sparat och jag har kastat, kört kassar med kläder och saker till Myrorna och pappersinsamlingen. En del var lätt, en del var svårt. En del var omöjligt, så det lade jag i kartonger istället. Karantänkartonger. Jag tänker att jag ska ta tag i det en annan gång, men, ingen orkar gräva hur djupt som helst i det som är gammalt. En del saker måste få ligga stilla tills de har orkat sortera sig själva. Man vet att det aldrig kommer att hända.

Jag har träffat de äldre generationerna. Pappa sover inte på nätterna, det är för att farmor och farfar har gett sig in i något som är alldeles för stort. Mannen som skulle sälja halva deras tomt, riva deras hus och bygga ett nytt och varmare hade inte bara rent mjöl i påsen, samtidigt som det har slarvats med avtalen från alla håll. Pengarna är slut. De är rädda för att flytta. Nej, de är rädda för att dö. Farfar ältar i evinnerlighet och vägrar kompromisslöst tro att någonting behöver lösas, vägrar vika sig en enda millimeter, vägrar som alltid tro något ont om någon. Farmor flyr ut i köket. Jag följer med. Vi bygger en jordgubbstårta. "Stormen, jag orkar inte mer", säger hon. "Jag vill bara kräkas på alltihop."

"Stormen, lova mig att säga ifrån när jag är för gammal för att göra husaffärer", säger pappa i bilen efteråt. Och jag lovar.

Jag har varit här i två veckor. Jag har hunnit få hemlängtan, och jag har hunnit känna den där känslan av att "jag kanske skulle kunna stanna kvar här ändå..." Jag har ätit marmelad och druckit te. Kört moped, fotograferat. Lekt med Jola. Blivit myggbiten. Sovit. Slängt upp en ny bild av mig själv på alla mina internetställen. Jag ler och kisar mot kameran i kvällssolen. Jag har inte gråtit en enda gång. Det är inget jag är stolt över.

Typiskt dåligt tecken

Det lilla

Det blir inte så mycket till att skriva. Det är mer till att växla ned, plocka bland sina gamla saker (allt skall röjas innan lördag 16.52), leta secondhandfynd med Jola och titta på husen, himlen och träden.

Idag finns det inget kranvatten. Rödakorshjärtat analyserar det ur ett hållbar utvecklings-perspektiv. Gå och kissa, tvätta händerna... Nej hoppsan.

Koka en kopp te? Nej, varm Oboy är inte samma sak.

Natten

"Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt"

Bilden är tagen vid 22-tiden. Jag var ute igen strax efter midnatt, himlen var ljusblå och orange men ingen kamera i världen kan göra det rättvisa. Ni får helt enkelt komma norrut i midsommartider och se själva. Jag lovar att ni inte kommer bli besvikna. Jag lovar att er dygnsrytm kommer självdö och bli precis som min.

(Citat: Verner von Heidenstam)

Inbyggt alarm

Inatt vaknade jag med feberyra och -ångest. Somnade om, vaknade, somnade om och vaknade i en evig röra. Vaknade på riktigt vid elva, vinglade ut i badrummet och var tvungen att kura ihop mig på golvet för att inte svimma innan jag fick ut termometern ur medicinskåpet. Trettionio grader. En Ipren. Och jag tänkte att fan, nu blir jag liggande. Halvsomnade framför en film.

Tre timmar senare var jag feberfri och ganska pigg. (Okej, jag förstår att Iprenen spelar in här, men... ändå. Det håller ju i sig, jag har bara lite ont i huvudet nu.)

Det konstiga är att samma sjukdomsförlopp har drabbat mig fler gånger än jag kommer ihåg att räkna till det här senaste året. Plötslig nattlig feber, övergående nästa dag. Ibland samma mönster flera nätter i rad. Alltid vid förändringar, uppbrott och andra jobbigheter. Konstiga, konstiga kropp.

Kloka, kloka kropp?

Hör du mig, hör du mig

Det var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar

Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår blinda tro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi, och jag

(Kent - Sundance Kid)

Okej, nu åker jag.

Resfeber?

Jag åker norrut imorgon. Hela dagen och halva natten på spårvagn, tåg, buss, flyg och bil. Jag borde packa men jag sitter framför datorn och dricker öl istället. Snälla lilla dumma känsla, försvinn.

(Jag åker inte bara för att jag tror att jag måste. Jag har ett mission den här gången. Nej, jag har två. Ett fysiskt och ett mentalt. De är viktiga, de ska även avrapporteras i efterhand. Jag känner mig viktig. Och ensam. Och viktig.)

...och ännu mer om balansen

Vi leker att vi är ute och kör bil. Alla trafikljusen lyser gröna. Vi kör fort, fort genom korsningarna och skrattar åt alla som tvärbromsar och tutar när vi kommer. Vi är snabbast, vi tycker oss ha kontroll över allt och vi är bäst i världen. Tills vi plötsligt inte hinner se skyltarna om vägarbetet. Ett stort hål i asfalten, inte en chans att hinna stanna i tid.

--"--

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt är alla trafikljusen röda. Det är lätt, vi måste stanna. Vi måste stå stilla precis här en stund och det finns inget annat vi kan göra. Vi vet inget om vad som händer bakom nästa kurva, och det finns inget sätt att ta reda på det än. Vi kan bara vänta.

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt blinkar alla trafikljusen gult och trasigt. Det är svårt, vi måste se oss för, noga. Vi måste se efter om det finns alternativa regler i form av skyltar. Vi måste ta ansvar. Välja väg. Köra eller inte köra, släppa fram eller inte släppa fram. Förutsäga medtrafikanterna och välja rätt tillfälle att gasa. Förr eller senare blir vi tvungna att ta en risk.

Vi kan önska: Vi leker att vi är ute och kör bil. Trafikljusen fungerar precis som de ska. De är röda, gröna eller gula, omväxlande, allt efter behov och situation. De hjälper oss. Trafiken flyter på. Vi krockar inte. Vi kommer fram. Vi kommer dit vi ska och vi kan ta det alldeles lugnt.

There's a crack in everything. That's how the light gets in

Det är svårt att bry sig om sig. Svårt att stå och väga i det där kaoset av långsiktighet, tröst, tämjande, främjande, berg, självkritik, impulser. Det är lättare att ha släppt taget och bara låta allt förfalla.

Snälla, låt det vara värt det.

Med blid och livlig värma

Det är mycket nu, kunde man ha sagt, det är mycket nu men det är mest mycket av ingenting kanske. Det är mycket av värme. Jag tål det inte, jag vill bara ligga på sängen invirad i blöta handdukar hela dagarna. Jag tål inte gräset heller, har jag upptäckt, men det är en annan sak. Malmö var en vägg som slog emot mig så fort jag steg av tåget, och fortsatte med en tredagars massiv allergichock (jag var inte ensam om att plågas).

Igår sov jag till 14:17. Inatt sov jag med balkongdörren på vid gavel. Då kändes det lite mindre som syrebrist när jag vaknade. Jag får ångest av att inte kunna springa ifrån det,

så biljetten norrut är bokad. Söndag. Det blir flyg den mest plågsamma sträckan i år, trots priset, jag försöker inbilla mig att jag kommer att ta tåget tillbaka sedan. Jag tvivlar. Men längtar. Svalkan, luften, stranden, farmor.

EFIT 070609

(EFIT - vad sjutton är det?)


06.48 EFIT - denna gång i Malmö, med sängklotter på vandrarhemmet.


07.48 Vi hade första frukostskiftet. Därför har vi tid att vila innan det är dags att gå till bussen.


08.53 Mjukstart bland skärmarna.


09.49 Det bor så många saker i hjärtat när det gäller idéer och engagemang och sånt där. Men hjärtat självt, ni vet - det bor här.


11.07 Demokratiska processer. Det är dem jag är här för att supporta.


11.46 Mitt i alltihop dyker det upp en massa bananer.


12.46 Snabblunch (inklusive påfyllning av vätska och koffein) innan det är dags att sätta sig och skriva ihop det där demokratiska.


13.43 Plenum.

Glömmer en timme, men den ser ut ungefär på samma vis.


15.29 Samtidigt i foajén.


16.46 Manifestation för ungdomsinflytande. Och hetta; alla står och kurar i skuggan under träden.


17.45 Hinner träffa A en stund.


19.05 Sedan är jag trött, trött, trött och hungrig och håller på att tappa humöret. Men Jola ger mig en nektarin (tack igen) och jag fixar en halvtimmes ensamtid i form av promenad. Sedan känns det bättre.


19.44 Tangopalatset, i väntan på maten.


20.42 Maten. (Den såg godare ut innan den var halväten.)


21.46 Sedan: norrländsk stand-up. Hon var såhär röd i verkligheten också.


22.42 Alla andra är också röda.


23.48 Jag och Maria vandrar hem till vandrarhemmet och det känns som utomlands.


00.42 Gonatt.

Hej lilla värld

Jag har jobbat. Eller, jag har inte jobbat, men jag har varit på mitt sommarjobb och fått betalt för det. Betalt för att sitta i skuggan i gräset på en fin ö och prata och lyssna och skratta. Och äta.

Och jag tänkte att jag skulle skriva värsta blogginlägget om festivalen (/festivalerna) som var, för det är så mycket tankar kring allt det där, men jag orkar inte eller har inte ro för det liksom hoppar omkring en massa andra saker i kroppen och huvudet. Jag kan istället sammanfatta det som: hej gyttjepöl (jfr brudens krönika i senaste numret av QX (sid 11 i pdf-versionen)) och hej pengar-som-maktmedel.

Eller okej:

Det finaste ögonblicket av alltihop var när jag och två gymnasieklasskamrater beställde öl samtidigt i söndags (ja, jag vet, det är så galet, det fanns verkligen tre av oss där på den där lilla ytan - tänk så sjukt mycket folk där hade varit om alla Sveriges gymnasieklasser hade varit lika välrepresenterade). Vi hade setts tidigare under helgen (i mer nyktert tillstånd) och bara hälsat lite på varandra (gymnasieklassen hade inte världens bästa sammanhållning), men nu stod vi plötsligt där, upptryckta mot bardisken och liksom utkristalliserade oss. Den ena av dem har jag träffat innan, på flygplatser och sådär när man springer ihop på mellandagsrean när alla är hemma. Den andra var jag ovän med hela gymnasiet och henne har jag inte sett sen dess, förutom att jag spanade in henne från cykel vid Korsvägen en gång och inte kom på förrän efteråt att det var hon.

Nå, med "ovän" menar jag inte att det skulle ha varit ett tre år långt bråk, för det var det inte, utan snarare att det var en konstant dålig och okamratlig stämning. Det galna är att det är så lätt att se det nu när man står utanför tiden och ser på, det här med att två identitetskriser på samma ställe blir automatiska krockar och automatisk, eh, krisutrymmeskonkurrens? Det här med att det är så svårt att lyfta blicken över kanten på sin egen lilla ångestgrop och se någon annan människa och kanske dra en parallell till något som kanske handlar litegrann om samma sak. För tänk hur annorlunda allt hade kunnat vara om vi hade sett varandra. Tänk vad små vi var. Tänk vad stort livet var. Tänk att vi satt där på studentdagen och tyckte att valet av vilken låt vi skulle sjunga medan vi sprang ut (genom nödutgången, fredagen den trettonde, i det begynnande regnet) var det viktigaste valet i livet.

I alla fall så slöt vi officiellt och bokstavligen fred, skålade och gav varandra komplimanger. Det var, som sagt, helgens ögonblick.

Jag har även litegrann lyckats stabilisera och stadfästa relationen med en alldeles ny vän. Hon med språket. Hade det inte varit för henne så hade jag med största sannolikhet aldrig hamnat i den där baren, i och med vilket vi osökt kommer in på fortsättningen av gyttjepölandet. För det räckte inte med vår lilla gymnasie-reunion, utan tidigare på dagen, i parken, i sluttampen av efter-paraden-spontan-dansbands-dansandet dök plötsligt tuffaste flatan från högstadiet upp mitt i alltihop. Alltså, en av de två första öppna flatorna jag såg i verkligheten (den andra var hennes dåvarande flickvän), och som jag inte alls kände men som ändå någonstans spelade en väldigt stor roll, som just roll(-modell). För några veckor sedan hittade vi varandra på QX och kände igen. Nu stod hon där hand i hand med en kompis kompis (som jag hängt med lite under helgen och som pratat en del om sin flickvän, d.v.s. högstadieflatan) och var ihop. Alltså, ihop. Och plötsligt fick jag en uppenbarelse av klarhet, så där som i säsongsfinalen av L word säsong 3, och The Chart utvecklade på ett genialiskt sätt en ögla som spände över fyra städer, ett internetcommunity och nio år av tid.

Gyttjepöl, jo jag tackar.

Sjukt roligt

Lyssna noga:

Fest i valen

Jag minns inte var festivaldagen började, men någonstans framemot slutet av dagtidsdagen utmynnade den i diskussioner i stil med "men vad ska vi ha identiteter till egentligen?" och jag blev alldeles matt av all teori och alla djupare, mer genomtänkta tankar än mina, de ännu ogenomträngda grupperna av radikalflator och det obefintliga syret i lokalerna.

Så jag tänkte att jag kanske inte orkade med något partajande ikväll ändå och att jag borde åka hem och sova men att det ju är slöseri med helig festivalhelgstid och fram och tillbaka. Men så åkte jag ändå (med trean, jag åker alltid med den när jag behöver tid att sitta ned och lugna mig, jag gillar trean). Jag tänkte att jag ju alltid kunde åka tillbaka senare om jag kände mig pepp.

Just när jag klivit innanför dörren här hemma ringde Maria och sade "hej, jag vet att du tycker att jag maskar det här med festivalen nu, men kan vi inte dricka öl på din balkong istället?"

Åh! Bra att man har vänner som vet vad man vill när man inte vet det själv.

Bemötande, makt, respekt och servicemind

Igår damp det ned en kallelse till läkarbesök på psykiatriskmottagningnordostsöder, jag vet inte varför, kanske av ingen anledning alls, kanske för att deras datorer någonstans spottade ut en påminnelse om att jag inte varit där på åtta månader eller så. Jag har tänkt lite fram och tillbaka, och slutligen bestämt mig för att inte.

Idag ringde jag för att avboka.

På det första numret tutade det länge. Sedan tutade det upptaget.

På det andra numret sade en telefonsvarare att personen jag eventuellt sökte var på semester. (Inte för att jag vet vem det var jag sökte, men.)

På det tredje numret svarade en tant. Först lät hon glad och frågade vem jag skulle till och när det var och jag tänkte att saken var biff, att jag hade hittat en person som faktiskt var en riktig människa. Sedan började det tuta igen. Och sedan tutade det upptaget.

Jag ringde upp samma nummer igen och sade "hej du, du kopplade mig någonstans dit det var upptaget". Tanten satte mig på mute och en stund senare tog hon fram mig igen. "Jag kopplade dig till sekreteraren. Hon kommer tillbaka klockan tretton."

"Finns det inget direktnummer man kan ringa?" frågade jag. "Jag har redan ringt runt halva stan och vill gärna..."

Klick.




Att inte orka ringa upp igen kostar 350 kronor som jag inte har.