Det här är viktigare än ni tror

Jag vägrar att vara rädd. Jag har på något vis alltid vägrat och jag tänker alltid fortsätta. Det är mitt sätt. Visst idkar jag försiktighet - åtminstone den där enda augustiveckan när jag står i utgången från Pride Park vid stängningsdags och plockar av mig passerkort, dogtag och regnbågsattiraljer, för det blir så tydligt då. På vägen till tunnelbanan. I tunnelbanan med extrapoliserna som vandrar mellan vagnarna. När jag byter till nästa tåg och där inte längre finns några extrapoliser. Jag är försiktig. Det är försiktig jag är. Jag vägrar att vara rädd.

Jag vägrar att gå omvägar på nätterna. Jag tar spårvagn, aldrig taxi. Jag vägrar att hålla andan genom gångtunneln upp från hållplatsen, vägrar att undvika att röra mig utomhus ensam, vägrar att använda knepen med mobiltelefonen och nycklarna och allt det där. Jag andas djupt med magen. Jag har rätt till min kropp, mitt utrymme och till att inte vara rädd.

Det är mitt enklaste sätt. Mitt enklaste ätt att hantera risken som ändå alltid finns där. Rädsla skulle inte göra skillnad, rädsla skulle bara begränsa mig.

En dag som idag är det särskilt viktigt. En dag som idag spelar det ingen roll att det är dag och att det är på jobbet - ska man vara rädd så måste man vara det hela tiden. (Mer om det, i ljudform.)

Det finns ett vi. Det finns en samhörighet. Och för varje kränkning, varje hatbrott och varje smädelse växer den samhörigheten starkare. Vi ger aldrig upp. Det är på liv och död. Kärleken är okränkbar.

På riktigt.