Mitt livs första fjärrlån

Applebee, A. N. (1978). The child's concept of story: ages two to seventeen. Chicago: University of Chicago Press.

Pneuma

Skolan börjar. Termin 6 ligger i sin linda, jag har sovit tre timmar och är illamående av all utomhusfuktig morgonstress. Det är obehagligt alltihop, ett planeringsseminarium som mest får mig att vilja krypa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig som en liten liten hund som viftar på svansen samtidigt som den gnäller. Försöker tänka att det ska bli roligt ändå, men lider sviterna av en nackspärr och kan fortfarande inte titta uppåt. Bokstavligen.

Sedan tar jag vagnen till min präst, den kanske mest socialt kompetenta människa jag träffat. Vi hinner prata om nästan allt det där som legat och bubblat i flera veckor. Om julen, om det som var på gång innan julen, om Sol (och hon ler stort då, och det gör jag också). Helt i onödan (som vanligt) har jag gått och oroat mig för att inte få plats i det där rummet. Jag får plats. Jag får till och med komma tillbaka.

Hon citerar ur Bibeln; hon gör det sällan, det är nästan första gången. Hon säger att där är orden för ande och andas samma, och jag nickar igenkännande. Hon säger att det inte är konstigt att röstpraktik, röstgrupp, röstpatienter och röstövningar är obehagliga, för det handlar ju om just det där. Att kliva innanför gränsen, in och kräva kontroll över någon annans andning. Någons ande. Och att det kanske kan vara en del av sanningen.

Sedan drar hon paralleller till andra saker. Andra av mina saker. Hon känner mig nu. Jag gillar det. Jag kommer tillbaka.

EPIKRIS

Kontakttid
07-10-01 -- 07-10-25. Sammanlagt 2 nybesök, 23 logopediska bedömningar/behandlingar, 5 teamkonferenser, 4 planeringsmöten, 2 anhörigsamtal, 7 auskultationer av logopediska bedömningar/behandlingar/nybesök, 1 auskultation av sjukgymnastik, 1 auskultation av arbetsterapi.

Förlopp
22-årig kvinna som inkommer med önskan om att bli en bra logoped. Har tidigare tränats på universitetet i drygt två år med goda resultat, och remitteras hit för intensivträning på en mer praktisk nivå.

Testning har under perioden genomförts med Reinvang, A-ning, BNT, FAS och Dysartritestet. Pat har efter noggranna instruktioner administrerat dessa i princip självständigt, dock med handledare som backup i rummet. Hon upplever själv att det svåra är att skatta grad av avvikelse snarare än att bedöma om det finns en avvikelse eller ej, och önskar mer träning i detta. Självförtroendet och förmågan att själv inhämta kunskaper genom läsning av testmanualer har förbättrats successivt under hela vårdtiden. Pat upplever att hon nu har större kontroll och börjar få en viss erfarenhetsbank att leta i, även om det fortfarande är svårt och går långsamt.

Behandlingen har i första hand inriktats på arbete med personer med skador i vänster hjärnhalva, som lett till afasi och i vissa fall dysartri. Ofta även komplikationer såsom pareser, apraxi och/eller synfältsbortfall (vilket pat har fått ökad kunskap om då hon auskulterat sjukgymnast och arbetsterapeut vid ett tillfälle vardera). Pat har övat ordfinnande, ordmobilisering, kategorisering, hörförståelse, läsförståelse, meningsbyggnad, uttal, andning och skrift på olika sätt. Delar av behandlingen har skett i form av spel och även några tillämpningsövningar i form av rollspel har genomförts. AKK i form av skrift, kroppsspråk, skisser och bilder har introducerats och/eller tränats utifrån en helhetssyn på kommunikation. Pat upplever mer och mer säkerhet, trygghet och spontanitet vid behandlingstillfällena. Vågar nu också samtala mer med patienterna även när detta är mkt svårt, vilket varit ett mål. Värt att notera är också att pat:s tålamod och lugn, som redan från början var tydliga tillgångar, har förstärkts ytterligare.

Utöver det direkta patientarbetet har pat även fått mkt träning i kringarbete, både vid dator där hon arbetat med att konstruera självträningsprogram i Lexia, konkret och pappersmässigt där hon bl a har konstruerat och tillverkat material till olika kommunikations- och samtalsspel, och abstrakt i form av planering och utvärdering av behandling. Språklig träning har skett medelst introduktion i journalskrivning och självträning i detta. Pat tenderade i början att alltför frekvent använda subjekt i satser och punkter i förkortningar, men dessa svårigheter har nu minskat. Självkorrigerar adekvat vid behov, men kan ibland behöva hjälp att strukturera ffa längre anteckningar som talstatus, språkstatus och epikris för att få in var sak under rätt sökord. Målet är att pat så småningom ska klara detta helt självständigt.

Målen vg "terapeutiskt och etiskt förhållningssätt", "utredning av orsaker och inhämtning av anamnes", "kritisk analys, bedömning och logopedisk diagnosticering", "journalskrivning", "planering, genomförande och utvärdering av logopediska åtgärder" samt "bedömning av patientens begränsningar i social och professionell delaktighet" har alla uppfyllts.

Diagnos
Z71.9 Rådgivning, ospecificerad
Z74.3 Behov av kontinuerlig övervakning

Åtgärd
Pat skrivs idag ut. Får med sig ett intyg om godkänd praktikperiod samt ett formulär för utvärdering av densamma, som återsändes ifyllt till avd snarast möjligt. Pat remitteras till Barnlogopedi för fortsatt praktisk träning. Planerad start för denna är måndag vecka 47. Tills dess fortsatt teoretisk träning på universitetet.

ANALYS/BEDÖMNING

Sammanfattning
AKTUELLT
Pat upplever att praktiken inte är så pepp som hon hade önskat att den skulle vara. Har idag genomfört tröstshopping på Emmaus med gott resultat.
Språk - u.a.
Tal - Något ansträngt.
Sväljning - u.a.

PRELIMINÄR BEDÖMNING
Noterar trötthet, frustration och nedsatt ork och motivation. Pat rekommenderas att njuta mer av livets små glädjeämnen (såsom tangentbordskortkommandon i Melior och användning av dokumentförstöraren) samt att tänka på vikten av dagliga rutiner (såsom sömn och mat).

Diagnos
Z04.9

Hej lilla stressbubbla.

Fick besked om praktiken i måndags (ämnesområde - handledarens efternamn - första bokstaven i handledarens förnamn), tillsammans med en klausul om att schemat fortfarande inte var färdigt och att det därför kunde bli förändringar. Gick till skolan imorse, glad i hågen och övertygad om att det var nu allt skulle spikas och nu jag skulle få slappna av och släppa det där, men kom ut från praktikinformationsseminariet mer osäker än någonsin.

Minst tre personer i klassen har blivit fråntagna praktikplatser som de först fått besked om att de fått. Minst två till saknar platser. Det är världens stressmoment och jag kan inte släppa det, fastän jag ju egentligen har fått besked om att jag ska trava runt på en neuro-avdelning här i grannskapet hela oktober.

Ingenting kan man vara säker på förrän man står där på morgonen och inte blir utkastad.

Wierd

Jag: "Det kan vara svårt att höra nasaliseringen av a:et i /mamma/ även om vi faktiskt lyssnar medvetet efter den, eftersom vi är så vana vid att den finns där."

Word: "i /mamma bör inte omges av mellanrum."

Tur att det finns funktioner som är som gjorda för att pigga upp en såhär i sluttampen av hemtentan.

Ord som jag kan men som Words stavnings- och grammatikkontroll inte kan: laminärt, fonationsstyrka, fonation, adducerade, subglottala, trachea, fonera, intraorala, residualvolym, handouts, LTAS, långtidsmedelvärdesspektrum, EPG, r-ljud, koartikulationsstrategier, apraxi, talproduktion, koartikulation, artikulatorerna, nasaliseras, perceptoriska, talsignalen, invariansproblemet, invarians, talperception, H&H-teorin, spektrogram, artikulatoriskt, broskdelen, membrandelen, fonationen, akustiskt, flödesglottogrammet, perceptoriskt, talhastighet, litegrann, jitter, shimmer, meän kieli, älvdalsmål, larynxtubens, larynx, tvärsnittsyta, larynxsänkning, delton, resonanser, klustrade, duration, talrytm, isokronin, syllable-timed, stress-timed, dysartri, tontopp, framåtlutning, konjunktioner, meeen, odistinkt, röstlära, stimuluset, stimulusen, diskriminations-maximumen, hejdå-pusspuss-jag-älskar-dig, tågfönstret, McGurk:ade, orundade, ihopsatt, McGurk-effekten, fonetik, TPPA-C, vt.

...så det kanske inte är så konstigt att den klagar på stilnivån varje gång jag försöker svänga mig med något snyggt. "Beakta ordformen ej. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande." Varför tror du alltid att det är "vanlig text" jag skriver, lilla Word?

Topic drift

Strategi för hemtentan: äta mycket Bragokex, svara mycket och kreativt på de roliga frågorna, svara så lite som möjligt på de tråkiga/svåra frågorna, bli klar ett dygn innan deadline.

Idag har jag svarat på en fråga. Jag är stolt över mitt svar för jag fick in både teckenspråk, genusperspektiv, klinisk tillämpning, personliga erfarenheter och orden "åtbörd" och "diskurs" på en enda sida. (Okej, jag kanske har överarbetat det lite.)

Här får ni läsa:

17) Vid perception använder vi inte bara den akustiska signalen för att uppfatta vad som sägs. Ge exempel på icke-verbal information och situationer när detta är till stor hjälp. (2 p)

Vi använder visuell information både på segmentnivå och på en mer övergripande samtalsnivå. Hur mycket varierar radikalt – det finns ingenting som säger att det överhuvudtaget måste finnas en akustisk signal för att vi ska kunna kommunicera med varandra, utan det finns hela språk (teckenspråk) som helt och hållet bygger på visuell information.

Även de av oss som inte kan teckenspråk klarar oftast att gestikulera fram enklare budskap eller åtminstone att stödja vårt tal med gester, ansiktsuttryck, ögonbrynsrörelser, nickningar och andra åtbörder. Denna förmåga använder vi särskilt mycket i situationer där ”signal to noise ratio” är hög, d.v.s. där det vore oekonomiskt och riskabelt att försöka förlita sig enbart på den akustiska signalen på grund av att den på ett eller annat sätt störs. Exempel på situationer: när vi beställer öl i den stimmiga baren, när vi är domare i en fotbollsmatch och när vi vinkar hejdå-pusspuss-jag-älskar-dig åt vår partner genom tågfönstret. Vi förlitar oss också mer än vanligt på visuell information på samtalsnivå när vi talar ett språk som en eller flera av samtalsdeltagarna inte är så bra på, eller när vi av någon annan anledning har svårt att förstå varandra. Ibland gör vi detta omedvetet och ibland gör vi det väldigt medvetet, som när vi introducerar en visuell form av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) för någon som har ett kommunikativt funktionshinder.

Även när vi inte gestikulerar är den visuella kanalen viktig för samtalet. Dels läser vi på läpparna (speciellt om vi har en hörselskada) för att bättre urskilja själva orden och dels uppfattar vi mycket av emotioner och diskurs genom att titta på varandra.

Hur visuellt beroende vi är på segmentnivå varierar från fonem till fonem och person till person, och även med kön och kultur. Niklas Öhrström och Hartmut Traunmüller testade McGurk:ade svenska rundade och orundade vokaler i en studie¹ och kom fram till att de flesta svenskspråkiga lyssnare, särskilt kvinnor, använder den visuella signalen mer än den auditiva när de ska avgöra om en vokal är rundad eller ej. Lyssnarna tycker sig t.ex. höra ett [ø:] när de får ett stimulus i form av ett auditivt [e:] ihopsatt med ett visuellt [y:]. Författarna hittade dock inte alls något liknande fenomen för perceptionen av vokalers öppenhet, trots att ju även det är något som är lätt att uppfatta visuellt om man tittar efter det.

Det vore intressant att bygga på Öhrströms och Traunmüllers studie med ett genusperspektiv. De har själva ett resonemang om varför McGurk-effekten fungerar sämre på japaner (både män och kvinnor) än på andra människor – i den japanska kulturen anses det oartigt att titta på den som pratar, varför man lärt sig att lita mer på sin auditiva perception och mindre på sin visuella även i de fall man faktiskt tittar på talaren. Det skulle kunna vara så att det ligger i den maskulina rollen att undvika att titta på talaren, och att män därför på samma sätt som japaner lärt sig att lita mest på sin auditiva perception. (Men om det förtäljer artikeln ingenting.)

¹ Öhrström, N. & Traunmüller, H. (2004). Audiovisual perception of Swedish vowels with and without conflicting cues. I Proceedings of Fonetik 2004. Dept of Linguistics, Stockholm University

Sluta upp vs. sluta upp

[x] Klippa mig
[x] Skaffa ett jobb

Yay!

Och här sitter jag och har ont i magen och skriver ett tal. Men det är okej, så när som på prestationsångesten som alltid dyker upp när det handlar om något som ligger mig varmt om hjärtat. Som redovisningen vi hade igår: jag och Ylva snabbrefererade artiklarna vi läst och ägnade sedan större delen av våra 10 minutes of fame åt att förklara vad genus är, vad genusperspektiv är och varför författarna till just våra artiklar gjorde en miss när de inte använde det.

Det gick hem. Klasskamraterna var glada och intresserade och berömde efteråt. Handledaren kläckte ur sig ett "ja, det här med genus, som jag ju naturligtvis redan visste väldigt mycket om..." i sitt försök till uppskattning, men betonade mest att det var fint att vi använde en glad röd whiteboardpenna. Jag har inget som helst förtroende för henne, men det är ju fint om hon också var nöjd.

Men ja, imorgon. Då kan man med anledning av International Day Against Homophobia höra mig tala nere på stan. Jag antar att min eventuella anonymitet bryts om jag talar om att det är på Kungsportsplatsen vid ett eller lite efter. Så det talar jag inte om.

(Det står folk i Brunnsparken med flaggor, pynt och flygblad från tolv. Avmarsch ett. Jag kan även vara en av dem.)

Hon lär få lära sig något av vår redovisning

Handledaren: "Här har ni skrivit att det inte finns något genusperspektiv i artiklarna, hur menar ni då?"
Jag: "Ja, de pratar ju mycket om kön men nämner inget alls om genus."
Handledaren: "Jaha, javisstja, det var ju inte samma sak."

Nasaler, lateraler och radikaler

Folk säger alltid att det ska börja snurra i huvudet när man tänker på hur stort universum är, om det finns liv på andra planeter och om Gud finns samt vad som är meningen med livet. Det gör det inte. Däremot gör det det när jag tänker på relationer och på lingvistik; de här samtalen om svartsjuka och de här kapitlen om var och varför gränsen egentligen går mellan A och O får det att svindla och jag blir alldeles matt.

De senaste dagarna har jag alltså fått mitt lystmäte genom fonetiktentapluggning på balkongen (i sällskap av kaffet, kakorna och ibuprofenen) samt ett polyamorösitetssamtal i en park där kurslitteraturen fick extraknäcka som sittunderlag. Jag ska egentligen inte skriva om vad som sades nu för det har jag inte tid med (tenta tenta), men jag måste bara få säga att det är så befriande när folk spontanpratar könsneutralt utan att det på något vis känns krystat längre. En helt ny nivå av en-del-saker-är-enklare-om-man-inte-vet (för kanske 2½ år sedan hörde jag "hen" för första gången och tänkte att det aldrig skulle gå att införliva i språket, men shit, det är ju vi som bestämmer över det) och jag bekänner mig besegrad och begeistrad och okunnig och I love it.

Det är även fint att jag har nördvänner som går igång på samma saker som jag själv. I.e. "...och min första tanke var 'åh, vilken queer familjebildning'!" respektive "vi ses om en stund i en annan modalitet".

Tes att testa vid tillfälle: Queera människor + relativ bisats = sant.

Helium

Jag hade det i lungorna idag. Det var skola. Ibland är det galet i skolan.

("So, now that you have found your neutral vocal tract vowel, you can calculate the length of your vocal tract. Take the formula for formants (Fn =(2n-1)c/4L) and put L on the left side (L=(2n-1)c/4Fn) . For instance, F3 in my neutral vowel is 2,600 Hz, so my vocal tract is about 16.8 cm long." Gnyyy.)

Det är skillnad på äpplen och päron

Jag hatar hatar hatar Mackintosssch. Ge mig en PC att göra mina nedrans lingvistikmattelabbar på så blir allt mycket lättare (eller åtminstone förstår jag hur man öppnar nya fönster, klickar på knappar, HÖGERKLICKAR, laddar ned filer och sedan faktiskt hittar dem på hårddisken eller skriver tecken som ~ eller < eller > utan att använda ctrl+c, förlåt, jag menar äpple+c).

Gnööö.

Snyggoklickning på F9 och F10 väger inte upp på långa vägar. Jag vill ha labbar i fonetik, inte i Macanvändning. Undrar om man får ta med sig sin egen laptop och koppla in här?

Och sjutton grader gör en alldeles lagom sommar för mig

Idag skrev jag den där sur-tentan. Den var tre centimeter tjock (nästan) när jag fick den i handen och allt blev svårt och jobbigt och först tänkte jag att jag skulle skita i det helt och bara åka hem igen. Men se, det kan man inte göra bara sådär spontant, för man måste sitta kvar i 40 minuter även om man tänker lämna in blankt för annars kanske man går ut och skvallrar för någon senkommare. Alltså skrev jag - jag hade ändå för lite godis för att kunna sysselsätta mig med det i 40 minuter. Och då gick det ganska bra ändå.

Övrigt produktivt:

• Årets första utomhusfalafel
  
• Årets första utomhusglass
  
• Årets första parkbänkshäng i Trädgårdsföreningen
  
• Balkonglåda inköpt
  
• Frön sådda

Och så invigde jag mitt månadskort som jag köpt i present till mig själv (sist jag lyxade till det på det viset var på gymnasiet), och bara för att jag skulle få känna att det var helt rätt grej att lägga 375 spänn på träffade jag på två biljettkontrollanter på vägen hem. För första gången i Göteborg tillika andra gången i livet. Yeah yeah.

Idag tentapluggar jag

...och när man gör det kan man bl.a. lära sig att förklara kärlek som vore det en sjukdom:

"It may also be the case that biological aspects of homosexuality result from early hormonal experiences. For example, medical conditions or drugs in the mother may affect the child in the uterus or in early infancy; these may not be genetic (Persky, 1987)."

(Jämför: "In many cases of brain disorders, it is not known whether the problem is triggered by toxins, microbes, or the body's own failings. Alzheimer's disease is a devastating ailment of the brain's cerebral cortex. Although it usually strikes only the elderly, its cause is unknown.")

(Ur Personality - classic theories and modern research av Howard S Friedman och Miriam W Schustack, 2003. Sid 180 resp. 182.)

Jag undrar vad det är för hormonella obalanser i livmodern som gör folk heterosexuella (och/eller dumma i huvudet).


Let there be light,
let there be morning


Man kan säga att jag lärde mig matnyttigare saker igår: Enligt likabehandlingslagen är högskolorna skyldiga inte bara att låta bli att diskriminera och trakassera, utan även att förebygga diskriminering och trakasserier. Användning av kurslitteratur som utgår från att alla är heterosexuella eller gör grova/negativa generaliseringar av homo- och/eller bisexuella som grupp kan, även om det inte i direkt mening utgör trakasserier, "ge upphov till vidare diskussioner bland studenter och lärare, diskussioner som i sin tur riskerar att få karaktär av trakasserier". HomO rekommenderar att man byter ut sådan litteratur som ett led i det förebyggande arbetet.

Anmäler man diskriminering/trakasserier enligt likabehandlingslagen är högskolan skyldig att utreda det (annars måste de betala skadestånd) och vidta lämpliga åtgärder.

Trust me, I will.

Svadraglastra

I utbildningen jag pysslar med på dagarna ingår det att man ska få ett visst mått av egen röstträning, eftersom det här med röst är något man måste ha mer eller mindre färdigt i kroppen innan man ger sig ut på praktik - de andra momenten kan man lära sig teoretiskt och sedan kommer man in i det när man väl får patienter, säger de som vet. Mest får vi öva i grupp. Och trots att vi inte gör några läskiga saker alls egentligen känns det ändå mer och mer obehagligt för varje gång, säger min mage. Jag analyserar det sönder och samman ("Är jag rädd för att prata i grupp? Nej. Skäms jag för hur jag låter? Nej. Tycker jag att det är obehagligt att leda folk i vanliga fall? Nej. Har jag prestationsångest för detta? Nej.") men kommer inte fram till något alls, och det stör mig.

Idag skulle vi leda gruppen i någon minut var alldeles i slutet av passet. Vi gick laget runt (rullade axlar, uttalade ord med mjuk vokalansats och svalgvidgande ljud, räckte ut tungan för att uppnå avspänning i munbotten) och jag blev mer och mer nervös och samtidigt mer och mer beslutsam - jag skulle säga nej. Någon gång i början av förra året fick vi veta att man alltid får göra det, men ingen gör det ändå för man vill ju vara duktig och dessutom var det en annan lärare nu så man visste inte riktigt. Så jag repeterade formuleringar inne i huvudet. Funderade på om det var bäst att lägga fram det som "måste man göra det här, är det okej om jag står över?" eller "jag tänker inte göra det här, punkt". Hängde med i de andras övningar tills det bara var jag kvar.

Men då glömde läraren bort mig. Och vi gick hem. För man kan ju inte bara ställa sig upp och ropa "hallå jag är också här och du glömde mig och jag tänkte bara säga att det gör inget att du gjorde det för jag vill inte".

Vilket antiklimax.

***

Som den sistaminutenmänniska jag är tog jag mig samman och anmälde mig till några sommarkurser här ikväll. Om allt går som det ska (och det borde det göra), så ska jag läsa sexologi och, beroende på hur det blir med jobb, kanske webbinformatik - båda på Mittuniversitetet. På distans, utan obligatoriska träffar. Och i och med det här med sexologin kan jag låtsas att jag behöver Stora sexboken i utbildningssyfte, så jag förhandsbeställde den. Den har inte kommit ut än (ja, från förlaget alltså, inte garderoben - haha, världens tamaste ordvits), men jag älskar den redan.