Hej lilla värld

Jag har jobbat. Eller, jag har inte jobbat, men jag har varit på mitt sommarjobb och fått betalt för det. Betalt för att sitta i skuggan i gräset på en fin ö och prata och lyssna och skratta. Och äta.

Och jag tänkte att jag skulle skriva värsta blogginlägget om festivalen (/festivalerna) som var, för det är så mycket tankar kring allt det där, men jag orkar inte eller har inte ro för det liksom hoppar omkring en massa andra saker i kroppen och huvudet. Jag kan istället sammanfatta det som: hej gyttjepöl (jfr brudens krönika i senaste numret av QX (sid 11 i pdf-versionen)) och hej pengar-som-maktmedel.

Eller okej:

Det finaste ögonblicket av alltihop var när jag och två gymnasieklasskamrater beställde öl samtidigt i söndags (ja, jag vet, det är så galet, det fanns verkligen tre av oss där på den där lilla ytan - tänk så sjukt mycket folk där hade varit om alla Sveriges gymnasieklasser hade varit lika välrepresenterade). Vi hade setts tidigare under helgen (i mer nyktert tillstånd) och bara hälsat lite på varandra (gymnasieklassen hade inte världens bästa sammanhållning), men nu stod vi plötsligt där, upptryckta mot bardisken och liksom utkristalliserade oss. Den ena av dem har jag träffat innan, på flygplatser och sådär när man springer ihop på mellandagsrean när alla är hemma. Den andra var jag ovän med hela gymnasiet och henne har jag inte sett sen dess, förutom att jag spanade in henne från cykel vid Korsvägen en gång och inte kom på förrän efteråt att det var hon.

Nå, med "ovän" menar jag inte att det skulle ha varit ett tre år långt bråk, för det var det inte, utan snarare att det var en konstant dålig och okamratlig stämning. Det galna är att det är så lätt att se det nu när man står utanför tiden och ser på, det här med att två identitetskriser på samma ställe blir automatiska krockar och automatisk, eh, krisutrymmeskonkurrens? Det här med att det är så svårt att lyfta blicken över kanten på sin egen lilla ångestgrop och se någon annan människa och kanske dra en parallell till något som kanske handlar litegrann om samma sak. För tänk hur annorlunda allt hade kunnat vara om vi hade sett varandra. Tänk vad små vi var. Tänk vad stort livet var. Tänk att vi satt där på studentdagen och tyckte att valet av vilken låt vi skulle sjunga medan vi sprang ut (genom nödutgången, fredagen den trettonde, i det begynnande regnet) var det viktigaste valet i livet.

I alla fall så slöt vi officiellt och bokstavligen fred, skålade och gav varandra komplimanger. Det var, som sagt, helgens ögonblick.

Jag har även litegrann lyckats stabilisera och stadfästa relationen med en alldeles ny vän. Hon med språket. Hade det inte varit för henne så hade jag med största sannolikhet aldrig hamnat i den där baren, i och med vilket vi osökt kommer in på fortsättningen av gyttjepölandet. För det räckte inte med vår lilla gymnasie-reunion, utan tidigare på dagen, i parken, i sluttampen av efter-paraden-spontan-dansbands-dansandet dök plötsligt tuffaste flatan från högstadiet upp mitt i alltihop. Alltså, en av de två första öppna flatorna jag såg i verkligheten (den andra var hennes dåvarande flickvän), och som jag inte alls kände men som ändå någonstans spelade en väldigt stor roll, som just roll(-modell). För några veckor sedan hittade vi varandra på QX och kände igen. Nu stod hon där hand i hand med en kompis kompis (som jag hängt med lite under helgen och som pratat en del om sin flickvän, d.v.s. högstadieflatan) och var ihop. Alltså, ihop. Och plötsligt fick jag en uppenbarelse av klarhet, så där som i säsongsfinalen av L word säsong 3, och The Chart utvecklade på ett genialiskt sätt en ögla som spände över fyra städer, ett internetcommunity och nio år av tid.

Gyttjepöl, jo jag tackar.