Jag kan inte sova. Igår vet jag inte vad det var bland allt flimmer, men inatt bodde jag i ett stort hus med mamma och blommor och hade cancer och skulle dö. Mamma tog hand om mig och jag tog hand om blommorna. Men jag dog inte, jag vaknade istället. Kaffehjärta kaffemage.
Det är inte bra nu. Det hänger väl ihop. Jag vet inte vad jag ska säga om det heller.
Antingen måste man må så bra att man inte funderar på om man skulle kunna må på ett annat sätt än man gör. Eller så måste man må så dåligt att man är sjuk och måste ha hjälp. Det finns inga mellanlägen som är meningsfulla att tala om. Det finns inga mellanlägen där man egentligen bara behöver någon som klappar en på ryggen när man ska sova.
Jag finns inte. Jag är ett tomrum som är ett andningshål och en vattenvirvel i badkaret.
Krama mig. Nu.
Balkonglådan bebos nu av krasse, sallad, gräslök, ringblommor och små pysslingar. En del är underjordiska. Bara en är lång.
Och grannen ovanför har skaffat löpband.
Och jag har kanske fått ett jobb.
Folk säger alltid att det ska börja snurra i huvudet när man tänker på hur stort universum är, om det finns liv på andra planeter och om Gud finns samt vad som är meningen med livet. Det gör det inte. Däremot gör det det när jag tänker på relationer och på lingvistik; de här samtalen om svartsjuka och de här kapitlen om var och varför gränsen egentligen går mellan A och O får det att svindla och jag blir alldeles matt.
De senaste dagarna har jag alltså fått mitt lystmäte genom fonetiktentapluggning på balkongen (i sällskap av kaffet, kakorna och ibuprofenen) samt ett polyamorösitetssamtal i en park där kurslitteraturen fick extraknäcka som sittunderlag. Jag ska egentligen inte skriva om vad som sades nu för det har jag inte tid med (tenta tenta), men jag måste bara få säga att det är så befriande när folk spontanpratar könsneutralt utan att det på något vis känns krystat längre. En helt ny nivå av en-del-saker-är-enklare-om-man-inte-vet (för kanske 2½ år sedan hörde jag "hen" för första gången och tänkte att det aldrig skulle gå att införliva i språket, men shit, det är ju vi som bestämmer över det) och jag bekänner mig besegrad och begeistrad och okunnig och I love it.
Det är även fint att jag har nördvänner som går igång på samma saker som jag själv. I.e. "...och min första tanke var 'åh, vilken queer familjebildning'!" respektive "vi ses om en stund i en annan modalitet".
Tes att testa vid tillfälle: Queera människor + relativ bisats = sant.
Det är nästan sommar igen. På vagnen hem fick jag ett plötsligt anfall av överskottsenergi och bestämde mig för att botanisera på Willys. Mandelmassa och mintgelé, ahh. Jag hade dock inget recept som innehöll båda delarna (konstigt, konstigt), så I made it up.
På köpet blev jag även bundis på riktigt ännu mer med min ugn, och bestämde mig för att ge henne namnet Uno. (Vi är båda för en namnlagsändring.) Hon hälsar och tackar för smickret hon fick bland bloggkommentarerna häromdagen.
diy
1. Sätt igång soundtracket: Svenska Akademien - Tändstickor för mörkrädda (det sätter stämningen)
2. Sätt ugnen på 175 grader
3. Dega ihop följande i en bunke:
Jag har våndats, äcklats och skämts. Och sedan:
Det nästan bästa är att liknande saker har hänt även i resten av lägenheten. Tänk, vilken helg.
Ska du supa dig så redlös att du spyr utan förvarning så ska du fan inte åka spårvagn. Jag hatar dig i efterskott och allt framtida förskott.
(Dags att skriva sju nya inlägg, sju nya dagar. Bort med äcklet från förstasidan. Det är en fobi, det är totalt irrationellt. Jag vill aldrig mer påminnas. Jag hatar det. Också.)
Here I am
I need your shoulder, sister, I need your hand
to help me stand,
'cause there's a hurricane wherever I land
1. Hur länge har du bloggat?
Sen 2000. Men det hette internetdagbok då. Och jag hade en paus mellan -03 och -06. Fast jag fuskade och skrev lite communitydagböcker under tiden. (Och ja, allt finns kvar.)
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag tyckte att de var coola. Det var ju liksom därför jag ville vara med i gänget.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Vet inte, men Anno var en av de där coola i alla fall. Hon är nog den enda jag läser nu också.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag reagerar över femtonårsjagets petimeterkorrekta svenska. Och över att jag visste så himla lite om mig själv då.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Shit, jag har 40 stycken i min RSS-läsare! Fast en del skriver nästan aldrig något såklart.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Uppskattningsvis minst 80% dagboksbloggar, men dagboksbloggar kan ju också vara ämniga, eller hur?
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
-
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
-
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De som vet om det verkar glatt läsa vidare, vilket gissningsvis betyder att de tycker att det är okej. Minst okej.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag hoppas det. Eller, allting blir ju en annan grej i skrift, och när man har ett eget utrymme där man kan säga vad man vill utan att tänka på att andra ska vara intresserade eller överhuvudtaget förstå. Det är friare, och då säger jag andra saker än jag gör annars, till viss del.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Snarare att den krymper i så fall.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Försöker undvika att blanda in andra människor för mycket. Om de vill skylta med sina liv så kan de få göra det själva. Och om de behöver veta vad jag tycker om dem eller saker de gör (förutom att jag tycker om dem) så finns det bättre sätt att tala om det på.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Om jag inte ville att folk skulle läsa så kunde jag ju lika gärna skriva en normal dagbok, huh? Så det blir väl 100%, kan man säga.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, om hen vill att man ska kunna det.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Hon var kort.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Har man inte hittat den där lagoma integritetsgränsen från andra internetsammanhang innan så är det nog lätt att bli förvirrad kring den. Det känns som att många skiljer så himla mycket på vad som sägs på internet och vad som sägs i "verkligheten", som om internet inte vore verkligheten, och då blir det svårt såklart. Och en del verkar få prestationsångest.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Nej.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, något enstaka inlägg har jag raderat, mest för att det har handlat om andra människor.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Tvekar ibland att skriva "tråkiga" saker, på samma sätt som jag tvekar inför att prata om "tråkiga" saker när jag är med andra människor. Och då orkar jag inte alltid skriva ned dem bara för mig själv heller.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Antagligen. Det är ett fint medium.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Att påverka varandra? - Det är ju det som är kultur...
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag orkar skriva både lite mer och lite mer kvalitativt när jag vet att andra människor läser, jämfört med när jag bara skriver för mig själv. Och att förklara saker så att någon annan ska förstå kan ibland göra att jag själv förstår dem bättre också. Det är smart.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Inblickar, utblickar och nörderi. Och igenkänning.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Just det där är en del av bloggkulturen som jag inte förstår. Därmed: pass.
Jag vistas i ett homonormativt pyttefestivaltält med bögig körmusik en trekvart sådär och blir lycklig. Sedan promenerar jag tillsammans med resten av Göteborg längs Avenyn mot heterostället där kvällens ölmöte ska infinna sig, medan jag funderar på om det kanske är likadant för vilken subkultur som helst, det där med energifyllnadseffekten. Och någonstans mitt i den tanken faller hela grejen ihop till en liten bitterensamhet som bara skaver.
Ni vet, det är den där efter-Priden-känslan när man kliver på tåget hem och upptäcker att man glömt bort att hela världen är full av heteron, och hörahemma-känslan liksom bara imploderar. Man kommer hem och man gråter för att man är så trött och lycklig och ledsen och ensam och uppfylld och omtumlad och bakfull.
Säger jag, och tänker att jag inte ens ska åka dit i sommar. Jag ljuger. Det är klart att jag kommer att hamna där på något vis.
Har suttit halva dagen och varit sugen på något som jag inte visste vad det var.
Nu vet jag: det är thaimat. Ris, tofu, jordnötssås. Hemkörning, någon?
Här ligger ännu en oändlig helg och väntar på att penetreras. Jag har en todo-lista med tusen saker men ingen av dem står där av någon annan anledning än att jag behöver fylla upp tomrummet. Lappa ihop alla hål så inte monstret kryper ut ur det här perforerade skinnet det bor i.
Jag vet exakt vilken dag den här dumma känslan kom. Nästan exakt vilken timme. Gissa om jag ältar?
Igår insåg jag storheten hos den lilla klarinettstämman i andra versen av Cripple and the Starfish, så idag fick jag för mig att plocka upp den här gamla damen ur lådan för första gången på ett år eller så. Vi spelade Visa från Utanmyra och lite annat, och tänkte intensivt att det är okej om det låter gräsligt så länge man vet hur mycket finare det kan vara om man får det att låta som det gör inuti huvudet.
Den gamla damen känner sig lätt lite blyg och naken när det bara är hon som låter; hon saknar sin orkester.
Jag med.
Ikväll: Stormöte inför den där queerfestivalen.
Vi sitter där, runt 50 personer, och representerar ungefär 30 olika institutioner, föreningar, partier och sammanslutningar. Först känns det stort och historiskt - hey, vi ska ha värsta happeningen i Göteborg och här sitter jag och är med ända från början - men sedan, när diskussionen väl släpps fri blir det så tydligt: det är bögarna som är där - bögarna och de medelålders, högt uppsatta heterokvinnorna. En av kvinnorna kommer till och med bokstavligen ut som heterosexuell, och folk skrattar överseende. Det är de som är där. De och vi.
"Vi" består av jag, C, två-tre brudar som vill köra en HBT-litteratur-happening parallellt med festivalen samt två brudar från Lesbisk Aktion som ska anordna Lesbisk Festival. Samma helg, och dessutom den helg de redan haft som "sin" i fyra år. Och jag har hela tiden gått och trott att det var samkört och genomtänkt och att det fanns någon form av samarbete eller åtminstone samverkan, men det gör inte det. Tvärtom.
Frågan som diskuteras mest är den om queerfestivalparadens vara eller icke vara. Lesbisk Festival har redan en parad - det blir femte året även för den nu. Queerfestivalen har redan lovat att inte ordna en parad åtminstone samma dag och helst inte alls, men "vi kan göra det ändå om någon drar i det" svarar ledningen när folk frågar. En man riktar sig till brudarna och föreslår att "men er parad funkar ju, vi kan ju köra med den och så får ni gå först och vi bakom". Och jag är så glad att de orkar säga definitivt nej på en gång. För det är så plumpt att ens våga föreslå att män ska få delta på något vis alls i en parad vars hela poäng är att vara separatistisk.
Jag ser två scenarion:
Det ena är att vi (vi! jag!) kommer här med böglobbyn, pengarna, heterosarna, de stora institutionerna, media och marknadsföringskraften och stampar så hårt vi kan på den festival som redan finns och redan är bra - en festival som har en smalare målgrupp men som faktiskt redan drar till sig folk från halva Sverige och mer därtill. Och som funkar, för sin målgrupp, även om målgruppen inte är den största. Det faller sig naturligt att det finns färre flataktivistiska vänster/anarkaflator än det finns HBTQ-ludd. Men att vi lägger oss som en stor jäkla bögbubbla över den och kväver den tills den dör. Fy.
Det andra (och något mer positiva) scenariot är att vi genom ren och skär skrämselpropaganda istället lyckas göra att ännu fler starka, smarta flator drar till Lesbisk Festival och får den, inklusive paraden, att växa. Se där - två konkurrerande parader, samma helg. Vilket marknadsföringstrick, vilket strålande sätt att bita sig själv i svansen...
Och jag vet vilka det är som kommer att vinna allt i kraft av kuk- och pengainnehav, och vilka det är som har allt att förlora. Och jag ställer inte upp på det. Så efter mötet går jag fram till Lesbisk Aktion-brudarna och lämnar min mailadress och säger att jag står på deras sida om det blir paradkrig. Och att jag kanske är intresserad av att vara med oavsett. En av litteratur-happening-brudarna står också där och gör samma sak, och runt omkring står bögarna och heterokvinnorna och anar inte att det just fötts en revolt i åtminstone en mage ikväll.
(Och det är ju inte så att jag inte vill ha en queerfestival som inkluderar hela spektrat av HBTQ-folk. Det är bara det att jag vill ha både och, och jag är så jävla less på att det kommer män och tar över allt och gör det på så osmidiga sätt. Jag har ingen lust att solidarisera mig med människor som aldrig solidariserar sig tillbaka. Jag har ingen lust att låtsas att HIV är en HBT-fråga och inte en bögfråga om inte bögarna vill släppa in en endamillimeter feminism eller erkänna att olika HBT-personer är olika mycket värda (läs: bögar är viktigare än flator). För kritik mot att HIV-föreningarna inte har bjudits in till mötet kan de minsann klämma ur sig i samma andetag som de tycker att flatgräsrotsaktivisterna ska köras över. BLÄ.)
Så går en påsk ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Kroppen säger att den inte heller har uppskattat det. Därav ontet i mage, hals, rygg, haka och tänder. (Så, nu är det färdiggnällt.)
Förutom allt ni redan sett att jag har gjort har jag även tänkt. Mycket mycket. Och skrivit ned saker. En hel del faktiskt. Det känns fint men spretigt och tungt och allvarligt och en del är pinsamt och förbjudet men det är okej. Jag har bestämt att det är okej.
Har även konstaterat hur mycket de små, spontana bekräftelserna kan betyda. När man slänger ur sig något som är viktigt men inte färdigtänkt och färdigformulerat och någon säger "ja, jag fattar" och inte bara fattar själva grejen utan även just att det inte är färdigtänkt och färdigformulerat. Och då är det också okej.
Det är inte hemligt på något vis alls, det är bara inte moget. Tiden kommer, tiden faller. Brusa högre lilla å.
(EFIT - vad sjutton är det?)
10.08 Vaknar av att halsen gör ont och solen lyser på mig. Försöker förgäves somna om tills...
12.09 ...jag plötsligt vaknar igen, två timmar senare.
13.08 Frukost och TV.
14.06 Min vän valen och jag ska bada.
15.10 Det här känns som ett lite för stort projekt idag, så jag bestämmer mig för att städa badrumsskåpet istället.
16.20 På väg till potatisgratängsmiddag med Jens & co.
17.28 Det verkar som att allt är bärgat. Tills vi har gått en bit från affären och inser att vi har glömt att köpa... potatis. (Jag är även mycket förtjust i de här nya dragkorgarna de har på Hemköp.)
18.40 Work in progress.
19.47 "Varför juckar du så mycket?" "Jag får ju inte upp den."
20.53 Mmm. Mat, vin och sällskap.
21.51 Efterrätt = glass + aprikoser i amaretto. Amaretto = flytande marsipan. Typ.
22.42 Ceci n'est pas une bière. Det är en spegel, ser ju vem som helst.
00.26 (Jag har ingen klocka och det är kalasdålig fotobelysning. Fortsättningen på kvällen består av en trevlig blandning av, ehm, språknörderi och kroppshårsanalys. Etc.)
01.37 Sitter och laddar för en promenad sista biten hem, men när jag kliver av vagnen dyker det upp en bonusvagn som jag kan hoppa på. Ibland har man tur.
02.48 Ny tandborste = lyx.
Fem lediga dagar kan vara ett paradis av sovmorgnar, skräpmat och spontana infall. Eller så kan det vara en lång, grå, ogenomtränglig sörja. Det här lutar åt det senare.
Det är inte rätt tillfälle för att bryta rutiner sådär drastiskt nu. Inte alls rätt.
Jag hade det i lungorna idag. Det var skola. Ibland är det galet i skolan.
("So, now that you have found your neutral vocal tract vowel, you can calculate the length of your vocal tract. Take the formula for formants (Fn =(2n-1)c/4L) and put L on the left side (L=(2n-1)c/4Fn) . For instance, F3 in my neutral vowel is 2,600 Hz, so my vocal tract is about 16.8 cm long." Gnyyy.)
Idag blev jag mamma igen:
Jag döpte dem till humle 1, humle 2, humle 3 och humle 4.
Jag ska vårda dem med ömhet och lära dem allt jag kan.
Det är mer än en dålig dag. Det är mer än x antal dåliga dagar i rad. Summan av delarna är större än delarna i sig, 1+1 är mer än två. Det är en kedja av dekadenser och konsekvenser, ett oändligt antal små motgångar som svullnar till stora bölder av dåligt samvete, ilska och frustration. Det går inte att skylla på varken sömnbrist eller tentaångest längre.
Mest av allt vill jag lägga mig ned i en liten trött gnällhög på marken och kvida över att den där matkassen är för tung eller att den där Macen är för konstig och ovan eller att klockan är för mycket och magen för hungrig. Jag kan inte släppa det. Minsta sak blir världens största. Det är kvävningsförsök som aldrig lättar på greppet och gråtattacker som fastnar i bröstet. Det är en hjärna som slinter och knyter ihop sig till en vibrerande destro-boll så fort man lämnar den ensam att tänka på vad den vill. Det är skakkropp i soffan fastän det här med tårar aldrig har varit min grej.
Jag vet inte om ni vet hur ont det gör att vara så rädd, så rädd för något som finns inuti er själva. Det hjälper inte att springa. Det hjälper inte att slåss. Det är som när morfar hade cancer, det bara spred sig och spred sig och sedan var det överallt fastän han vägrade acceptera det, och ingen kunde göra något åt det. Sedan dog han.
Den goda nyheten är att jag känner igen det och sätter en slags namn på det i tid (?), innan det är på liv och död.
Den dåliga nyheten är att jag ändå inte har en aning om vad jag ska göra åt det.
Jag hatar hatar hatar Mackintosssch. Ge mig en PC att göra mina nedrans lingvistikmattelabbar på så blir allt mycket lättare (eller åtminstone förstår jag hur man öppnar nya fönster, klickar på knappar, HÖGERKLICKAR, laddar ned filer och sedan faktiskt hittar dem på hårddisken eller skriver tecken som ~ eller < eller > utan att använda ctrl+c, förlåt, jag menar äpple+c).
Gnööö.
Snyggoklickning på F9 och F10 väger inte upp på långa vägar. Jag vill ha labbar i fonetik, inte i Macanvändning. Undrar om man får ta med sig sin egen laptop och koppla in här?
Här är det bästa:
Introducing Gmail Paper (Glöm inte att trycka på "Learn more about Gmail Paper" och läsa de roliga kommentarerna + titta på de roliga bilderna.)
Helium tar SAS till nya höjder (Glöm inte att lyssna på intervjun!)
I övrigt vaknade jag halv tre och sörjde över att solen redan hade lämnat balkongen. Det är en Tracy Chapman-dag.
Fina namn som inte funkar på svenska: Tracy, Lucy, Morgan, Megan, Frances, Audrey, Beth.
