Nasaler, lateraler och radikaler

Folk säger alltid att det ska börja snurra i huvudet när man tänker på hur stort universum är, om det finns liv på andra planeter och om Gud finns samt vad som är meningen med livet. Det gör det inte. Däremot gör det det när jag tänker på relationer och på lingvistik; de här samtalen om svartsjuka och de här kapitlen om var och varför gränsen egentligen går mellan A och O får det att svindla och jag blir alldeles matt.

De senaste dagarna har jag alltså fått mitt lystmäte genom fonetiktentapluggning på balkongen (i sällskap av kaffet, kakorna och ibuprofenen) samt ett polyamorösitetssamtal i en park där kurslitteraturen fick extraknäcka som sittunderlag. Jag ska egentligen inte skriva om vad som sades nu för det har jag inte tid med (tenta tenta), men jag måste bara få säga att det är så befriande när folk spontanpratar könsneutralt utan att det på något vis känns krystat längre. En helt ny nivå av en-del-saker-är-enklare-om-man-inte-vet (för kanske 2½ år sedan hörde jag "hen" för första gången och tänkte att det aldrig skulle gå att införliva i språket, men shit, det är ju vi som bestämmer över det) och jag bekänner mig besegrad och begeistrad och okunnig och I love it.

Det är även fint att jag har nördvänner som går igång på samma saker som jag själv. I.e. "...och min första tanke var 'åh, vilken queer familjebildning'!" respektive "vi ses om en stund i en annan modalitet".

Tes att testa vid tillfälle: Queera människor + relativ bisats = sant.