2. Att vakna av att man skrattar i drömmen och upptäcka att man skrattar lika mycket i verkligheten, och att det inte går att sluta.
3. Att vakna och tänka SHIT, VAD ÄR DET DÄR STORA RUNDA SOM LYSER PÅ HIMLEN? för att solen är tillbaka och det känns som om man aldrig sett den förut, så vinter det är.
Det är mycket som är fint.
Att komma hem, skala av sig alla 17 lager av vinterfuktiga kläder och krypa in i något torrt, varmt och fluffigt.
Det är bra att ha ett gäng motton i livet. Så man har ett att plocka fram i varje situation.
Inuti kroppen är det tyst. Inte minsta lilla magsjukeuppror kan anas, och ett dygn har nu passerat sedan det sista spyende barnet skickades hem från jobbet. Det sista, tillika det tredje, av nitton. Smittrisk: närmar sig noll.
Vet ni, idag längtar jag så förskräckligt till sommaren. Till salt i håret och brunvitrandiga sandalfötter. Till regniga men ljusa dagar och till hur det luktar då, till vattenmeloner och balkongfrukostar, till utomhus. Till värme.
Skolan börjar. Termin 6 ligger i sin linda, jag har sovit tre timmar och är illamående av all utomhusfuktig morgonstress. Det är obehagligt alltihop, ett planeringsseminarium som mest får mig att vilja krypa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig som en liten liten hund som viftar på svansen samtidigt som den gnäller. Försöker tänka att det ska bli roligt ändå, men lider sviterna av en nackspärr och kan fortfarande inte titta uppåt. Bokstavligen.
Sedan tar jag vagnen till min präst, den kanske mest socialt kompetenta människa jag träffat. Vi hinner prata om nästan allt det där som legat och bubblat i flera veckor. Om julen, om det som var på gång innan julen, om Sol (och hon ler stort då, och det gör jag också). Helt i onödan (som vanligt) har jag gått och oroat mig för att inte få plats i det där rummet. Jag får plats. Jag får till och med komma tillbaka.
Hon citerar ur Bibeln; hon gör det sällan, det är nästan första gången. Hon säger att där är orden för ande och andas samma, och jag nickar igenkännande. Hon säger att det inte är konstigt att röstpraktik, röstgrupp, röstpatienter och röstövningar är obehagliga, för det handlar ju om just det där. Att kliva innanför gränsen, in och kräva kontroll över någon annans andning. Någons ande. Och att det kanske kan vara en del av sanningen.
Sedan drar hon paralleller till andra saker. Andra av mina saker. Hon känner mig nu. Jag gillar det. Jag kommer tillbaka.
Nyårsafton kom och gick. Med några timmars försening och utan att ha fått något gjort (kön till Systemet var för lång, Posten/Hemköp var för stängt) tog jag femman ut på Hisingen, till Sol och de andra. Folk droppade in, drinkar blandades, spel spelades och allt var sammantaget mycket mysigt och trevligt, trots att jag till slut var lite mer onykter än jag hade planerat.
Fem i midnatt rusade vi ned till torget och såg århundradets galnaste fyrverkerier. Kurade skrämda bakom reklamskyltar och buskar och jag frös.
Somnade vid halvfem. Inte ensam.
(Och allt som är värt att veta om 2007 har jag skrivit i nyårsmemet.)
