Shit happens?

...igen.

Samtidigt i inboxen: ett mail med frågor att svara på, för oss som blivit nominerade till nämnda organisations förbundsstyrelse.

Bajs

I och II.

Är man inte på det ena stället så är man på det andra. Läge för konspirationsteorier?

Det här är viktigare än ni tror

Jag vägrar att vara rädd. Jag har på något vis alltid vägrat och jag tänker alltid fortsätta. Det är mitt sätt. Visst idkar jag försiktighet - åtminstone den där enda augustiveckan när jag står i utgången från Pride Park vid stängningsdags och plockar av mig passerkort, dogtag och regnbågsattiraljer, för det blir så tydligt då. På vägen till tunnelbanan. I tunnelbanan med extrapoliserna som vandrar mellan vagnarna. När jag byter till nästa tåg och där inte längre finns några extrapoliser. Jag är försiktig. Det är försiktig jag är. Jag vägrar att vara rädd.

Jag vägrar att gå omvägar på nätterna. Jag tar spårvagn, aldrig taxi. Jag vägrar att hålla andan genom gångtunneln upp från hållplatsen, vägrar att undvika att röra mig utomhus ensam, vägrar att använda knepen med mobiltelefonen och nycklarna och allt det där. Jag andas djupt med magen. Jag har rätt till min kropp, mitt utrymme och till att inte vara rädd.

Det är mitt enklaste sätt. Mitt enklaste ätt att hantera risken som ändå alltid finns där. Rädsla skulle inte göra skillnad, rädsla skulle bara begränsa mig.

En dag som idag är det särskilt viktigt. En dag som idag spelar det ingen roll att det är dag och att det är på jobbet - ska man vara rädd så måste man vara det hela tiden. (Mer om det, i ljudform.)

Det finns ett vi. Det finns en samhörighet. Och för varje kränkning, varje hatbrott och varje smädelse växer den samhörigheten starkare. Vi ger aldrig upp. Det är på liv och död. Kärleken är okränkbar.

På riktigt.

Det obligatoriska äktenskapsinlägget

Idag kunde man få intrycket av att det var något väldigt fint som hade skett bara sådär helt plötsligt, typ som det står här om man bara skummar igenom det. Men... om man läser noggrannare och lyckas bortse från alla faktafel (t.ex. att det egentligen inte handlar om "homovigslar" utan om äktenskap för samkönade par) samt skala av allt ludd lager för lager som om det vore en stor jäkla lök, så hamnar man någonstans i närheten av det här i bisarritetsgrad. (Fasen, jag brukar ju gilla DN egentligen...)

Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Registrerat partnerskap är inte äktenskap. Okej? Ni hör ju lätt att orden låter olika.

Jag tror stenhårt på ta-ifrån-kyrkan-vigselrätten-linjen. De som vill ingå i en juridisk samlevnadsform (som bör vara både köns- och antalsneutral) traskar in i rådhuset och fyller i varsin samlevnadsblankett och sedan är det klart. De som även vill äktas inför Gud tar med sig sina samlevnadsintyg till valfritt trossamfund och kör en äktenskapsceremoni där, på samma sätt som man gör nu (eller på ett helt annat sätt, om man vill) men utan juridisk giltighet. För trossamfunden är inga myndigheter och ska följaktligen inte pyssla med myndighetsutövning. Mer komplicerat än så är det inte - och det fungerar redan på just det sättet i ett antal länder.

Bredvidläsning: RFSL om skillnaderna mellan äktenskap och registrerat partnerskap (utöver den rent språkliga markeringen av att olika samlevnadsformer är olika mycket värda)