Ja, jag kom hem till slut. Det är fantastiskt att ha ett hem, att vara i och att längta till.
Jola är också här. Hon är bra för mig.
Och skolan har börjat och jag har kirrat finaste jobbet en helg i månaden.
1. Det finns inte tva likadana hus i den har staden. Kanske ar det sa att de har en lag som sager att varje nytt planerat hus maste jamforas med alla existerande sa att det inte blir for likt. Sedan kan man lagga ned det har med att ha adresser, och istallet bara saga "jag bor i det mintgrona tegelhuset" eller "jag jobbar i det trekantiga glastornet". Hur smart som helst.
2. Inga toaletter har likadana las har. Det kan vara knappar och snurror och lite vad som helst, men aldrig ett helt vanligt vred. Daremot har de pappershanddukar fran Molnlycke. Jag kanner mig nastan som hemma.
(Shit, Blogger ar pa nederlandska.)
Det svenskaste av det svenska lar vara att prata om mat hela dagarna. Det gor vi. Hela dagarna. Ikvall blir det walking dinner i the city hall. (Ja, ni hor ju.)
Innan det ska jag dock klara av ett evidence based practice-seminarium tilsammans med tva finskor, en nederlandska och en belgiska. Det latar torrt men jag tror att det kan bli roligt.
Ja, fast egentligen ville jag bara uttrycka min gladje over den snygga datasalen. Hej datasalen! Och nu slosade jag just bort tiden pa det har istallet for pa att lasa mail.
Imorgon åker jag alltså söderut med Julia och tre yngrekursare. I tio dagar ska vi gå intensivkurs och nörda runt med studenter från 17 olika universitet i 12 olika länder. Vad sägs om programpunktsrubriker i stil med "A survey of neurogenic stuttering in Flanders" och "High resolution manometry reveals the maturation of pharyngo-oesophageal motility in healthy preterm infants"?
Jag är inte nervös. Bara lite för engelskan kanske. Och för det där med att jag inte har någon flygbiljett, utan bara ett vidarebefordrat bekräftelsemail på nederländska där det eventuellt står att man inte behöver ha med sig något annat än pass och bokningsnummer (tack Babelfish). Men sånt där löser sig alltid. Eller hur?
74 euro ligger i min plånbok. Kläder också (inte i plånboken). Jag ska försöka komma ihåg att tömma soporna innan jag lämnar hemmet. Vattenflaskan kommer att vara tom när säkerhetskontrollen passeras.
Huruvida det kommer att bloggas där nerifrån eller ej är det ingen som vet. 26:e kommer jag hem igen, så om inte annat kan ni ju se till att rss-läsaren och inkorgen är lagom fulla tills då. För emergency calls fungerar alltid sms. Håll tummarna för att det inte blir så förbaskat varmt också, okej?
Meta: titta vad fint jag har gjort med mina labels där -->
Idag är det fredag. Det är den gula dagen, det får vi veta på samlingen. Innan dess har vi hunnit med ett teologiskt samtal + trolldegsknådning innan barnen kom, gemensam frukost och lite väntan. Jag har viskande avslöjat det mesta av dagens schema för "mitt" barn i förhand, för det fungerar bättre så. Alla har sedan satt sig på sina stolar i en halvcirkel längst inne i rummet - alla utom ADHD-pojken som har ett utbrott och skriker och slåss utanför huset, samt två personal som är där med honom för att se till att ingen kommer till skada.
Dagens lukt är citron i form av en doftoljeindränkt bomullstuss inpetad i en flaska med gul kork. Alla får sticka in näsan och gissa. En vecka hade vi en outside-the-box-flicka som alltid trodde att det var stjärnor, solar och månar. Den här veckan har vi en autistisk pojke som behöver få frågan flera gånger innan han plötsligt kommer på att han ska svara. Vi vet vad han kommer att säga, och han säger precis det. "Det luktar gult." Han har kopplat lukten till färgen till veckodagen och förstår principen. Vi är stolta över honom.
Sedan sjunger vi sånger. Den envisaste flickan bestämmer mest. Hon vill ha Pippi Sumpsump och Munnen sover, och så blir det. Mest. Färgpojken gillar sånger med stora rörelser. Fader Abraham, fader Abraham, och så skrattar han högt sitt fantastiska skratt och ger nästan (men bara nästan) ögonkontakt. Utanför huset skriker ADHD-pojken att han ska mörda personalen. Vi drar ned rullgardinerna och låtsas att han bara försöker sjunga med - det lugnar de andra barnen.
Efteråt behöver "mitt" barn gå och kissa. Man får räkna med att det tar minst en halvtimme om man räknar in alla ritualer och gångvägen på 50 meter gånger två. Det är därför jag bara har ett enda barn att symbiosa med den här veckan. Det är därför vi sedan alldeles själva kan hämta parallellcykeln och transportera oss i förväg mot stranden, där vi sätter oss i fredagsfikapaviljongen och lyssnar efter de andra. Det första vi hör förutom havet och fåglarna är hur ADHD-pojken vrålar i fjärran. De kommer närmare och närmare och sedan får vi saft.
Nu kom sommaren. Två dagar i rad har jag cyklat till jobbet längs havet i soluppgången. Två dagar i rad har jag jobbat med ett barn som på många sätt är lätt att jobba med; det är min sista jobbvecka och en fin avrundning. Två dagar i rad har jag stannat och badat/strandat med en vän på vägen hem (idag inklusive varsitt nördtillbehör: Kyrkohandboken respektive en mp3-spelare laddad med Språket i P1).
Det är guld.
Jag mår så bra av att vara utomhus och av att göra saker.
Ifjol pyntade vi vår lastbil...
...och sedan åkte vi. Vi dansade hela vägen och sköt på publiken med såpbubbelpistoler. Det var amazing.
I år är jag i helt fel stad. Ser efter-paraden-galan på webb-tv, dricker jos och äter muminkex och har en saknadsklump i magen. Shit, liksom. Ett helt år kvar tills nästa gång.
(Bild #2 är © Stockholm Pride 2006 - och ja, jag har snott den.)
