Normomal

Jag vistas i ett homonormativt pyttefestivaltält med bögig körmusik en trekvart sådär och blir lycklig. Sedan promenerar jag tillsammans med resten av Göteborg längs Avenyn mot heterostället där kvällens ölmöte ska infinna sig, medan jag funderar på om det kanske är likadant för vilken subkultur som helst, det där med energifyllnadseffekten. Och någonstans mitt i den tanken faller hela grejen ihop till en liten bitterensamhet som bara skaver.

Ni vet, det är den där efter-Priden-känslan när man kliver på tåget hem och upptäcker att man glömt bort att hela världen är full av heteron, och hörahemma-känslan liksom bara imploderar. Man kommer hem och man gråter för att man är så trött och lycklig och ledsen och ensam och uppfylld och omtumlad och bakfull.

Säger jag, och tänker att jag inte ens ska åka dit i sommar. Jag ljuger. Det är klart att jag kommer att hamna där på något vis.