Det är annorlunda nu.

Jag slutade.

Jag funderar på att börja igen. Vad tycker du?

Ja

Och viljan att förändra och viljan att förbli.

Det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill – men det finns inget annat att hålla sig till

Vi är i det språkliga ingenmanslandet.

Vi lekte med det på Facebook inatt. Testade först "in a relationship", men det lät så exklusivt, slutet och osant. Sedan "in an open relationship", men vi hade så olika erfarenhet av vad det betyder. Hoppade över "single", "engaged" och "married", och kunde inget annat än att landa i slasktratten igen. "It's complicated". Fastän komplicerat nästan är det sista det är.

Komplicerat att förklara, kanske. Inte komplicerat att leva. Inte än.

Kära läsare,
vad betyder "öppet förhållande" för dig? Berätta för mig som om jag vore tre år gammal (men byxmyndig).

Pneuma

Skolan börjar. Termin 6 ligger i sin linda, jag har sovit tre timmar och är illamående av all utomhusfuktig morgonstress. Det är obehagligt alltihop, ett planeringsseminarium som mest får mig att vilja krypa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig som en liten liten hund som viftar på svansen samtidigt som den gnäller. Försöker tänka att det ska bli roligt ändå, men lider sviterna av en nackspärr och kan fortfarande inte titta uppåt. Bokstavligen.

Sedan tar jag vagnen till min präst, den kanske mest socialt kompetenta människa jag träffat. Vi hinner prata om nästan allt det där som legat och bubblat i flera veckor. Om julen, om det som var på gång innan julen, om Sol (och hon ler stort då, och det gör jag också). Helt i onödan (som vanligt) har jag gått och oroat mig för att inte få plats i det där rummet. Jag får plats. Jag får till och med komma tillbaka.

Hon citerar ur Bibeln; hon gör det sällan, det är nästan första gången. Hon säger att där är orden för ande och andas samma, och jag nickar igenkännande. Hon säger att det inte är konstigt att röstpraktik, röstgrupp, röstpatienter och röstövningar är obehagliga, för det handlar ju om just det där. Att kliva innanför gränsen, in och kräva kontroll över någon annans andning. Någons ande. Och att det kanske kan vara en del av sanningen.

Sedan drar hon paralleller till andra saker. Andra av mina saker. Hon känner mig nu. Jag gillar det. Jag kommer tillbaka.

Födelsedagen

Vaknar tidigt, långt borta på Hisingen. Vänder mig om och försöker minnas hur det var när jag senast orkade hålla ögonen öppna. Har bestämt mig för att inte ha ångest över något idag. Det funkar. Flyter. Har ont på ett ställe. Lokaliserar det till intercostalismusklerna och ler åt det nördiga. Får lussekatt till frukost.

Det tar över en timme att ta sig hem, inräknat en sväng förbi Ekostore. Inköp av lyxvaror. Getyoghurt. Frukt. Honung. Och sedan den arga mannen på spårvagnen som drämmer gångstavarna i golvet och skriker jävlars helvete hela vägen från Grönsakstorget till Linnéplatsen. Honom köper jag inte.

Somnar nästan.

Kommer hem, somnar på riktigt. Vaknar. Kaffe.

Eftermiddagen försvinner i en dimma av trötthet. Dimma inuti, dimma ute. Ringblommorna blommar på balkongen. Tappar upp ett bad, slänger i en fjärilsbadbomb jag köpt i present åt mig själv och njuter. Håret blir lockigt av lufttorkning. Inuti blir lockigt av alla Facebookmeddelanden, sms, telefonsamtal, mormors kort på posten. Det är troligtvis en av de finaste födelsedagarna ever. Jag har inte höga krav, det behövs så lite. Vilket nätverk jag har! Vad mycket jag har byggt upp, vad bra att ni tycker om mig, kommer ihåg. Tack, allesammans.

Och nu: två bröd i ugnen. Snart kommer Jolo, hon är landad på Landvetter. Jag ska inte tänka då heller. Leva i stunden, var det. Det är okej. Man får det.

Hej

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Ibland undrar jag också

(Länk)

Om jag slagits mot de egna, som om ej fienden var nog

En kursare är sjukskriven. Jag påverkas av det. Faktiskt påverkas jag ganska starkt av det, återupplever eller upptäcker eller vad det nu är. Upplever vad andra runtomkring känner, hur det pratas - inte mycket pratas, men den där värmen.

Jag undrar om det var såhär när det var jag. Även om det var annorlunda då - det var tidigare på utbildningen, man kände inte varandra, man var så liten. Jag var så liten att jag nästan inte fanns.

Om man bara hade vetat. Om jag bara hade vetat.

Trassel

Alldeles för många små små trådar att dra i. Inget blir riktigt gjort, och jag gillar inte det halvhjärtade.

En sak i taget, Stormo. En sak i taget.

Ring the bells that still can ring

Jag gråter inte lika våldsamt på nätterna längre. Jag tänker "har jag ångest nu, borde jag göra något åt det?" och sedan tänker jag "nej, det har jag inte". Och hur man än vrider och vänder på allt som är trasigt och skört och trött och ensamt så finns det ingenstans jag hellre vill vara än här och ingenting jag hellre vill göra än att dricka det här teet och lyssna på den här sången.

Och efter våren och året och sommaren har jag börjat sätta än större värde än förr i att göra allt jag gör med mycket kärlek (och i att strunta i saker där jag inte vill investera den kärleken). För man vet inte om man kommer att få någon chans att göra om och göra rätt.

Ansiktsbok, ansiktsburk

Idag blev jag bannad från Facebook. Shit happens? Någon vänlig själ som har mig som vän där får gärna kolla om jag överhuvudtaget finns kvar.

(Ja, jag har mailat dem och tiggt om nåd.)

Innan Facebook kom var det mer hattar. Minns ni förresten när internet var byggt mestadels av text? Det fanns ingen blinkande reklam någonstans och LCD-skärmarna var svartvita eller svartbeiga, och det blev regnbågar när man petade på dem, fast det fick man inte. Innan det var tjockskärmarna också svartvita. Det var tider. Pappa lärde mig googla i högskolans källare, jag var typ tolv och servrarna såg ut som miljoner kylskåp. Google fanns inte men clipartbilder fanns. Fast mest text, som sagt, och bara på engelska.

Det kanske var vi som var textgenerationen. Det kanske håller på att gå över nu. Det kanske är det våra barnbarn kommer att skratta åt en dag.

Sömn

Det är kriget varje natt. Kriget, och den svåra konsten att släppa kontrollen på ett kontrollerat sätt.

Vi har ingen autopilot, jag och min kropp. Jag är rädd för att det kanske var jag som förstörde det. Och för att det inte ska gå att laga igen.

Inbyggt alarm

Inatt vaknade jag med feberyra och -ångest. Somnade om, vaknade, somnade om och vaknade i en evig röra. Vaknade på riktigt vid elva, vinglade ut i badrummet och var tvungen att kura ihop mig på golvet för att inte svimma innan jag fick ut termometern ur medicinskåpet. Trettionio grader. En Ipren. Och jag tänkte att fan, nu blir jag liggande. Halvsomnade framför en film.

Tre timmar senare var jag feberfri och ganska pigg. (Okej, jag förstår att Iprenen spelar in här, men... ändå. Det håller ju i sig, jag har bara lite ont i huvudet nu.)

Det konstiga är att samma sjukdomsförlopp har drabbat mig fler gånger än jag kommer ihåg att räkna till det här senaste året. Plötslig nattlig feber, övergående nästa dag. Ibland samma mönster flera nätter i rad. Alltid vid förändringar, uppbrott och andra jobbigheter. Konstiga, konstiga kropp.

Kloka, kloka kropp?

...och ännu mer om balansen

Vi leker att vi är ute och kör bil. Alla trafikljusen lyser gröna. Vi kör fort, fort genom korsningarna och skrattar åt alla som tvärbromsar och tutar när vi kommer. Vi är snabbast, vi tycker oss ha kontroll över allt och vi är bäst i världen. Tills vi plötsligt inte hinner se skyltarna om vägarbetet. Ett stort hål i asfalten, inte en chans att hinna stanna i tid.

--"--

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt är alla trafikljusen röda. Det är lätt, vi måste stanna. Vi måste stå stilla precis här en stund och det finns inget annat vi kan göra. Vi vet inget om vad som händer bakom nästa kurva, och det finns inget sätt att ta reda på det än. Vi kan bara vänta.

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt blinkar alla trafikljusen gult och trasigt. Det är svårt, vi måste se oss för, noga. Vi måste se efter om det finns alternativa regler i form av skyltar. Vi måste ta ansvar. Välja väg. Köra eller inte köra, släppa fram eller inte släppa fram. Förutsäga medtrafikanterna och välja rätt tillfälle att gasa. Förr eller senare blir vi tvungna att ta en risk.

Vi kan önska: Vi leker att vi är ute och kör bil. Trafikljusen fungerar precis som de ska. De är röda, gröna eller gula, omväxlande, allt efter behov och situation. De hjälper oss. Trafiken flyter på. Vi krockar inte. Vi kommer fram. Vi kommer dit vi ska och vi kan ta det alldeles lugnt.

There's a crack in everything. That's how the light gets in

Det är svårt att bry sig om sig. Svårt att stå och väga i det där kaoset av långsiktighet, tröst, tämjande, främjande, berg, självkritik, impulser. Det är lättare att ha släppt taget och bara låta allt förfalla.

Snälla, låt det vara värt det.

Man behöver inte göra det så svårt

Ibland kommer det där behovet av att teambuilda. Det kan handla om en så enkel sak som att man inte har gjort det på länge, eller så kan det handla om att något grundlöst dåligt har legat och grott en stund och behöver antingen stickas hål på, talas ut om eller helt enkelt bara överbryggas med bättre saker.

Man har inte råd att slita ut relationer man tycker om, det har ingen.

Samtidigt: Jag har inte råd att dela ut mig själv mer än såhär.

Halv

Antingen måste man må så bra att man inte funderar på om man skulle kunna må på ett annat sätt än man gör. Eller så måste man må så dåligt att man är sjuk och måste ha hjälp. Det finns inga mellanlägen som är meningsfulla att tala om. Det finns inga mellanlägen där man egentligen bara behöver någon som klappar en på ryggen när man ska sova.

Jag finns inte. Jag är ett tomrum som är ett andningshål och en vattenvirvel i badkaret.

Krama mig. Nu.

En annandag

Så går en påsk ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Kroppen säger att den inte heller har uppskattat det. Därav ontet i mage, hals, rygg, haka och tänder. (Så, nu är det färdiggnällt.)

Förutom allt ni redan sett att jag har gjort har jag även tänkt. Mycket mycket. Och skrivit ned saker. En hel del faktiskt. Det känns fint men spretigt och tungt och allvarligt och en del är pinsamt och förbjudet men det är okej. Jag har bestämt att det är okej.

Har även konstaterat hur mycket de små, spontana bekräftelserna kan betyda. När man slänger ur sig något som är viktigt men inte färdigtänkt och färdigformulerat och någon säger "ja, jag fattar" och inte bara fattar själva grejen utan även just att det inte är färdigtänkt och färdigformulerat. Och då är det också okej.

Det är inte hemligt på något vis alls, det är bara inte moget. Tiden kommer, tiden faller. Brusa högre lilla å.