"Sommar och sol, vi har kort tajt kjol, och vi vill ha dig, Markoolio"

Det var så mycket som gick i stöpet bara för att jag var flata och inte trodde att det fanns någon annan i hela världen som var det:

Jag spelade fotboll större delen av grundskolan (nästan alla gjorde det) och varje sommar åkte vi på turneringar längre och längre bort. Till slut satt vi allihop i en buss på väg till Borlänge. Det var 1998, året när Markoolio hade sin första stora hit, jag var 13 år och laget hade hyrt den där bussen tillsammans med det lika gamla pojklaget. Någon hade med sig en bärbar radio. Alla hade med sig en halv sommars spring i benen och varsitt skuttigt tonårshjärta. Oerhört spännande, tyckte de flesta. Oerhört jobbigt, tyckte jag. Det skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades och jag satt någonstans långt fram och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att få tiden att gå.

När vi kom fram spelade vi fotboll. Ja, vi spelade fotboll jäkligt bra och det slutade med att vi tog oss ända till finalen. Killarna tog sig till en B-slutspels-final. Tidigt den sista morgonen klev vi in i bussen och åkte mot planen där de skulle spela, och tränarna förmanade oss nogsamt om att vi skulle sitta knäpp tysta så de fick ro att samla sig mentalt. Det gjorde vi. När de hade spelat klart och vi åkte mot planen där vi skulle spela skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades det, och jag satt och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att ingen skulle se hur rasande jag var.

För jag såg det utifrån. Jag såg det utifrån, men jag missade att räkna med den där viktiga tonårshjärtefaktorn som var vad hela resan egentligen handlade om. Jag trodde att det handlade om fotboll, och jag hatade allt det där okontrollerade som hände runt omkring. Discon, shopping och häng. Jag låg på min luftmadrass och analyserade könsmaktsförhållanden istället, för jag var ett ufo.

Och sedan åkte jag hem och grät resten av den där sommaren. Grät i flera år, inombords.

Topic drift

Strategi för hemtentan: äta mycket Bragokex, svara mycket och kreativt på de roliga frågorna, svara så lite som möjligt på de tråkiga/svåra frågorna, bli klar ett dygn innan deadline.

Idag har jag svarat på en fråga. Jag är stolt över mitt svar för jag fick in både teckenspråk, genusperspektiv, klinisk tillämpning, personliga erfarenheter och orden "åtbörd" och "diskurs" på en enda sida. (Okej, jag kanske har överarbetat det lite.)

Här får ni läsa:

17) Vid perception använder vi inte bara den akustiska signalen för att uppfatta vad som sägs. Ge exempel på icke-verbal information och situationer när detta är till stor hjälp. (2 p)

Vi använder visuell information både på segmentnivå och på en mer övergripande samtalsnivå. Hur mycket varierar radikalt – det finns ingenting som säger att det överhuvudtaget måste finnas en akustisk signal för att vi ska kunna kommunicera med varandra, utan det finns hela språk (teckenspråk) som helt och hållet bygger på visuell information.

Även de av oss som inte kan teckenspråk klarar oftast att gestikulera fram enklare budskap eller åtminstone att stödja vårt tal med gester, ansiktsuttryck, ögonbrynsrörelser, nickningar och andra åtbörder. Denna förmåga använder vi särskilt mycket i situationer där ”signal to noise ratio” är hög, d.v.s. där det vore oekonomiskt och riskabelt att försöka förlita sig enbart på den akustiska signalen på grund av att den på ett eller annat sätt störs. Exempel på situationer: när vi beställer öl i den stimmiga baren, när vi är domare i en fotbollsmatch och när vi vinkar hejdå-pusspuss-jag-älskar-dig åt vår partner genom tågfönstret. Vi förlitar oss också mer än vanligt på visuell information på samtalsnivå när vi talar ett språk som en eller flera av samtalsdeltagarna inte är så bra på, eller när vi av någon annan anledning har svårt att förstå varandra. Ibland gör vi detta omedvetet och ibland gör vi det väldigt medvetet, som när vi introducerar en visuell form av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) för någon som har ett kommunikativt funktionshinder.

Även när vi inte gestikulerar är den visuella kanalen viktig för samtalet. Dels läser vi på läpparna (speciellt om vi har en hörselskada) för att bättre urskilja själva orden och dels uppfattar vi mycket av emotioner och diskurs genom att titta på varandra.

Hur visuellt beroende vi är på segmentnivå varierar från fonem till fonem och person till person, och även med kön och kultur. Niklas Öhrström och Hartmut Traunmüller testade McGurk:ade svenska rundade och orundade vokaler i en studie¹ och kom fram till att de flesta svenskspråkiga lyssnare, särskilt kvinnor, använder den visuella signalen mer än den auditiva när de ska avgöra om en vokal är rundad eller ej. Lyssnarna tycker sig t.ex. höra ett [ø:] när de får ett stimulus i form av ett auditivt [e:] ihopsatt med ett visuellt [y:]. Författarna hittade dock inte alls något liknande fenomen för perceptionen av vokalers öppenhet, trots att ju även det är något som är lätt att uppfatta visuellt om man tittar efter det.

Det vore intressant att bygga på Öhrströms och Traunmüllers studie med ett genusperspektiv. De har själva ett resonemang om varför McGurk-effekten fungerar sämre på japaner (både män och kvinnor) än på andra människor – i den japanska kulturen anses det oartigt att titta på den som pratar, varför man lärt sig att lita mer på sin auditiva perception och mindre på sin visuella även i de fall man faktiskt tittar på talaren. Det skulle kunna vara så att det ligger i den maskulina rollen att undvika att titta på talaren, och att män därför på samma sätt som japaner lärt sig att lita mest på sin auditiva perception. (Men om det förtäljer artikeln ingenting.)

¹ Öhrström, N. & Traunmüller, H. (2004). Audiovisual perception of Swedish vowels with and without conflicting cues. I Proceedings of Fonetik 2004. Dept of Linguistics, Stockholm University

Det här är viktigare än ni tror

Jag vägrar att vara rädd. Jag har på något vis alltid vägrat och jag tänker alltid fortsätta. Det är mitt sätt. Visst idkar jag försiktighet - åtminstone den där enda augustiveckan när jag står i utgången från Pride Park vid stängningsdags och plockar av mig passerkort, dogtag och regnbågsattiraljer, för det blir så tydligt då. På vägen till tunnelbanan. I tunnelbanan med extrapoliserna som vandrar mellan vagnarna. När jag byter till nästa tåg och där inte längre finns några extrapoliser. Jag är försiktig. Det är försiktig jag är. Jag vägrar att vara rädd.

Jag vägrar att gå omvägar på nätterna. Jag tar spårvagn, aldrig taxi. Jag vägrar att hålla andan genom gångtunneln upp från hållplatsen, vägrar att undvika att röra mig utomhus ensam, vägrar att använda knepen med mobiltelefonen och nycklarna och allt det där. Jag andas djupt med magen. Jag har rätt till min kropp, mitt utrymme och till att inte vara rädd.

Det är mitt enklaste sätt. Mitt enklaste ätt att hantera risken som ändå alltid finns där. Rädsla skulle inte göra skillnad, rädsla skulle bara begränsa mig.

En dag som idag är det särskilt viktigt. En dag som idag spelar det ingen roll att det är dag och att det är på jobbet - ska man vara rädd så måste man vara det hela tiden. (Mer om det, i ljudform.)

Det finns ett vi. Det finns en samhörighet. Och för varje kränkning, varje hatbrott och varje smädelse växer den samhörigheten starkare. Vi ger aldrig upp. Det är på liv och död. Kärleken är okränkbar.

På riktigt.

Sluta upp vs. sluta upp

[x] Klippa mig
[x] Skaffa ett jobb

Yay!

Och här sitter jag och har ont i magen och skriver ett tal. Men det är okej, så när som på prestationsångesten som alltid dyker upp när det handlar om något som ligger mig varmt om hjärtat. Som redovisningen vi hade igår: jag och Ylva snabbrefererade artiklarna vi läst och ägnade sedan större delen av våra 10 minutes of fame åt att förklara vad genus är, vad genusperspektiv är och varför författarna till just våra artiklar gjorde en miss när de inte använde det.

Det gick hem. Klasskamraterna var glada och intresserade och berömde efteråt. Handledaren kläckte ur sig ett "ja, det här med genus, som jag ju naturligtvis redan visste väldigt mycket om..." i sitt försök till uppskattning, men betonade mest att det var fint att vi använde en glad röd whiteboardpenna. Jag har inget som helst förtroende för henne, men det är ju fint om hon också var nöjd.

Men ja, imorgon. Då kan man med anledning av International Day Against Homophobia höra mig tala nere på stan. Jag antar att min eventuella anonymitet bryts om jag talar om att det är på Kungsportsplatsen vid ett eller lite efter. Så det talar jag inte om.

(Det står folk i Brunnsparken med flaggor, pynt och flygblad från tolv. Avmarsch ett. Jag kan även vara en av dem.)

Jag ska måla hela världen, lilla mamma

(Klicka på bilden.)

Hon lär få lära sig något av vår redovisning

Handledaren: "Här har ni skrivit att det inte finns något genusperspektiv i artiklarna, hur menar ni då?"
Jag: "Ja, de pratar ju mycket om kön men nämner inget alls om genus."
Handledaren: "Jaha, javisstja, det var ju inte samma sak."