söndag, september 09, 2007

"Sommar och sol, vi har kort tajt kjol, och vi vill ha dig, Markoolio"

Det var så mycket som gick i stöpet bara för att jag var flata och inte trodde att det fanns någon annan i hela världen som var det:

Jag spelade fotboll större delen av grundskolan (nästan alla gjorde det) och varje sommar åkte vi på turneringar längre och längre bort. Till slut satt vi allihop i en buss på väg till Borlänge. Det var 1998, året när Markoolio hade sin första stora hit, jag var 13 år och laget hade hyrt den där bussen tillsammans med det lika gamla pojklaget. Någon hade med sig en bärbar radio. Alla hade med sig en halv sommars spring i benen och varsitt skuttigt tonårshjärta. Oerhört spännande, tyckte de flesta. Oerhört jobbigt, tyckte jag. Det skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades och jag satt någonstans långt fram och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att få tiden att gå.

När vi kom fram spelade vi fotboll. Ja, vi spelade fotboll jäkligt bra och det slutade med att vi tog oss ända till finalen. Killarna tog sig till en B-slutspels-final. Tidigt den sista morgonen klev vi in i bussen och åkte mot planen där de skulle spela, och tränarna förmanade oss nogsamt om att vi skulle sitta knäpp tysta så de fick ro att samla sig mentalt. Det gjorde vi. När de hade spelat klart och vi åkte mot planen där vi skulle spela skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades det, och jag satt och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att ingen skulle se hur rasande jag var.

För jag såg det utifrån. Jag såg det utifrån, men jag missade att räkna med den där viktiga tonårshjärtefaktorn som var vad hela resan egentligen handlade om. Jag trodde att det handlade om fotboll, och jag hatade allt det där okontrollerade som hände runt omkring. Discon, shopping och häng. Jag låg på min luftmadrass och analyserade könsmaktsförhållanden istället, för jag var ett ufo.

Och sedan åkte jag hem och grät resten av den där sommaren. Grät i flera år, inombords.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är så synd att man inte kan åka tillbaka i tiden och ge sig själv en kram.

Stormen sa...

Ja, eller vara den där finaste fina kloka storasystern som man aldrig hade.