Just där spåren går ligger dimman alltid så tät
Jag kan inte sova. Igår vet jag inte vad det var bland allt flimmer, men inatt bodde jag i ett stort hus med mamma och blommor och hade cancer och skulle dö. Mamma tog hand om mig och jag tog hand om blommorna. Men jag dog inte, jag vaknade istället. Kaffehjärta kaffemage.
Det är inte bra nu. Det hänger väl ihop. Jag vet inte vad jag ska säga om det heller.
2 kommentarer:
hej vännen
hoppas du gillade låten, det verkar ju så ;)
nina ramsby är ett kapitel för sig! men hon är tydligen gift, jag och jenny brukar gräma oss över det ibland.
jag tycker (klyschigt nog) om att analysera drömmar, kan ge dig en om blommorna och cancern nån gång.
stor kram till dig!
I did. Tack :)
Skicka en kommentar