Läget

Det är mer än en dålig dag. Det är mer än x antal dåliga dagar i rad. Summan av delarna är större än delarna i sig, 1+1 är mer än två. Det är en kedja av dekadenser och konsekvenser, ett oändligt antal små motgångar som svullnar till stora bölder av dåligt samvete, ilska och frustration. Det går inte att skylla på varken sömnbrist eller tentaångest längre.

Mest av allt vill jag lägga mig ned i en liten trött gnällhög på marken och kvida över att den där matkassen är för tung eller att den där Macen är för konstig och ovan eller att klockan är för mycket och magen för hungrig. Jag kan inte släppa det. Minsta sak blir världens största. Det är kvävningsförsök som aldrig lättar på greppet och gråtattacker som fastnar i bröstet. Det är en hjärna som slinter och knyter ihop sig till en vibrerande destro-boll så fort man lämnar den ensam att tänka på vad den vill. Det är skakkropp i soffan fastän det här med tårar aldrig har varit min grej.

Jag vet inte om ni vet hur ont det gör att vara så rädd, så rädd för något som finns inuti er själva. Det hjälper inte att springa. Det hjälper inte att slåss. Det är som när morfar hade cancer, det bara spred sig och spred sig och sedan var det överallt fastän han vägrade acceptera det, och ingen kunde göra något åt det. Sedan dog han.

Den goda nyheten är att jag känner igen det och sätter en slags namn på det i tid (?), innan det är på liv och död.

Den dåliga nyheten är att jag ändå inte har en aning om vad jag ska göra åt det.