Natten
"Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt"
Bilden är tagen vid 22-tiden. Jag var ute igen strax efter midnatt, himlen var ljusblå och orange men ingen kamera i världen kan göra det rättvisa. Ni får helt enkelt komma norrut i midsommartider och se själva. Jag lovar att ni inte kommer bli besvikna. Jag lovar att er dygnsrytm kommer självdö och bli precis som min.
(Citat: Verner von Heidenstam)
5 kommentarer:
Menar du att mitt/ditt vardagsliv inte kommer att bli sådär vardagligt tråkigt för att jag/du strävar efter kickar?
Att det som jag avundsamt ser när jag betraktar andras vardag är det jag själv mår lite illa av...? Kanske...
Ja, det är verkligen på gott och ont. Ibland tror man ju (utan att gå på myten om sig själv) att man tänker lite för mycket för sitt eget bästa.... då tycker jag att det skulle vara sååå skööönt att få vara i dne där lilla naiva bubblan. Jag ska inte påstå att folk inte tänker, men du vet hur jag menar. Folk som inte känner efter inåt nöjer sig på ett enklare, grundare plan som ser så jävla grönt ut härifrån!
Då är det som att jag tror att de njuter där (i vardagsbubblan) och de tror att jag njuter här (i min konstnärliga friiiiheeet) medan det egentligen är så att ingen njuter utan alla mår bara dåligt hela tiden, för annars skulle man inte tänka efter eller titta avundsjukt på andra sidan.
För säg den gången man tänker efter när man mår bra eller är lite lycklig? "Äh, Ågren, försvinn för fan jag orkar inte med dig" tänker man då och ägnar sig åt det som just vid det tillfället är sådär trevligt. Jag har själv varit med om det.
Om man får välja mellan att vara glad och lycklig och helt oförmögen att skriva/måla/vad man nu gör för konst,
eller att ha ångest men vara värsta grymma poeten/konstnären/etc, vad väljer man?
Finns fortfarande inget som slår moder jord.
Sant.
Skicka en kommentar