Det var en gång ett hem

Folk har lite omodernare kläder, lite mindre smink och smutsigare skor. De står till vänster i rulltrapporna utan att ens snegla över axeln när någon närmar sig bakifrån. De hälsar på busschauffören, äter Sveriges godaste hamburgare på Max och de pratar en fin dialekt. De går lite långsammare, mer planlöst på gatorna.

Jag har, bokstavligen, grävt i mitt förflutna. Jag har sparat och jag har kastat, kört kassar med kläder och saker till Myrorna och pappersinsamlingen. En del var lätt, en del var svårt. En del var omöjligt, så det lade jag i kartonger istället. Karantänkartonger. Jag tänker att jag ska ta tag i det en annan gång, men, ingen orkar gräva hur djupt som helst i det som är gammalt. En del saker måste få ligga stilla tills de har orkat sortera sig själva. Man vet att det aldrig kommer att hända.

Jag har träffat de äldre generationerna. Pappa sover inte på nätterna, det är för att farmor och farfar har gett sig in i något som är alldeles för stort. Mannen som skulle sälja halva deras tomt, riva deras hus och bygga ett nytt och varmare hade inte bara rent mjöl i påsen, samtidigt som det har slarvats med avtalen från alla håll. Pengarna är slut. De är rädda för att flytta. Nej, de är rädda för att dö. Farfar ältar i evinnerlighet och vägrar kompromisslöst tro att någonting behöver lösas, vägrar vika sig en enda millimeter, vägrar som alltid tro något ont om någon. Farmor flyr ut i köket. Jag följer med. Vi bygger en jordgubbstårta. "Stormen, jag orkar inte mer", säger hon. "Jag vill bara kräkas på alltihop."

"Stormen, lova mig att säga ifrån när jag är för gammal för att göra husaffärer", säger pappa i bilen efteråt. Och jag lovar.

Jag har varit här i två veckor. Jag har hunnit få hemlängtan, och jag har hunnit känna den där känslan av att "jag kanske skulle kunna stanna kvar här ändå..." Jag har ätit marmelad och druckit te. Kört moped, fotograferat. Lekt med Jola. Blivit myggbiten. Sovit. Slängt upp en ny bild av mig själv på alla mina internetställen. Jag ler och kisar mot kameran i kvällssolen. Jag har inte gråtit en enda gång. Det är inget jag är stolt över.