Bemötande, makt, respekt och servicemind

Igår damp det ned en kallelse till läkarbesök på psykiatriskmottagningnordostsöder, jag vet inte varför, kanske av ingen anledning alls, kanske för att deras datorer någonstans spottade ut en påminnelse om att jag inte varit där på åtta månader eller så. Jag har tänkt lite fram och tillbaka, och slutligen bestämt mig för att inte.

Idag ringde jag för att avboka.

På det första numret tutade det länge. Sedan tutade det upptaget.

På det andra numret sade en telefonsvarare att personen jag eventuellt sökte var på semester. (Inte för att jag vet vem det var jag sökte, men.)

På det tredje numret svarade en tant. Först lät hon glad och frågade vem jag skulle till och när det var och jag tänkte att saken var biff, att jag hade hittat en person som faktiskt var en riktig människa. Sedan började det tuta igen. Och sedan tutade det upptaget.

Jag ringde upp samma nummer igen och sade "hej du, du kopplade mig någonstans dit det var upptaget". Tanten satte mig på mute och en stund senare tog hon fram mig igen. "Jag kopplade dig till sekreteraren. Hon kommer tillbaka klockan tretton."

"Finns det inget direktnummer man kan ringa?" frågade jag. "Jag har redan ringt runt halva stan och vill gärna..."

Klick.




Att inte orka ringa upp igen kostar 350 kronor som jag inte har.