Pneuma

Skolan börjar. Termin 6 ligger i sin linda, jag har sovit tre timmar och är illamående av all utomhusfuktig morgonstress. Det är obehagligt alltihop, ett planeringsseminarium som mest får mig att vilja krypa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig som en liten liten hund som viftar på svansen samtidigt som den gnäller. Försöker tänka att det ska bli roligt ändå, men lider sviterna av en nackspärr och kan fortfarande inte titta uppåt. Bokstavligen.

Sedan tar jag vagnen till min präst, den kanske mest socialt kompetenta människa jag träffat. Vi hinner prata om nästan allt det där som legat och bubblat i flera veckor. Om julen, om det som var på gång innan julen, om Sol (och hon ler stort då, och det gör jag också). Helt i onödan (som vanligt) har jag gått och oroat mig för att inte få plats i det där rummet. Jag får plats. Jag får till och med komma tillbaka.

Hon citerar ur Bibeln; hon gör det sällan, det är nästan första gången. Hon säger att där är orden för ande och andas samma, och jag nickar igenkännande. Hon säger att det inte är konstigt att röstpraktik, röstgrupp, röstpatienter och röstövningar är obehagliga, för det handlar ju om just det där. Att kliva innanför gränsen, in och kräva kontroll över någon annans andning. Någons ande. Och att det kanske kan vara en del av sanningen.

Sedan drar hon paralleller till andra saker. Andra av mina saker. Hon känner mig nu. Jag gillar det. Jag kommer tillbaka.