Sista förmiddagen på jobbet

Idag är det fredag. Det är den gula dagen, det får vi veta på samlingen. Innan dess har vi hunnit med ett teologiskt samtal + trolldegsknådning innan barnen kom, gemensam frukost och lite väntan. Jag har viskande avslöjat det mesta av dagens schema för "mitt" barn i förhand, för det fungerar bättre så. Alla har sedan satt sig på sina stolar i en halvcirkel längst inne i rummet - alla utom ADHD-pojken som har ett utbrott och skriker och slåss utanför huset, samt två personal som är där med honom för att se till att ingen kommer till skada.

Dagens lukt är citron i form av en doftoljeindränkt bomullstuss inpetad i en flaska med gul kork. Alla får sticka in näsan och gissa. En vecka hade vi en outside-the-box-flicka som alltid trodde att det var stjärnor, solar och månar. Den här veckan har vi en autistisk pojke som behöver få frågan flera gånger innan han plötsligt kommer på att han ska svara. Vi vet vad han kommer att säga, och han säger precis det. "Det luktar gult." Han har kopplat lukten till färgen till veckodagen och förstår principen. Vi är stolta över honom.

Sedan sjunger vi sånger. Den envisaste flickan bestämmer mest. Hon vill ha Pippi Sumpsump och Munnen sover, och så blir det. Mest. Färgpojken gillar sånger med stora rörelser. Fader Abraham, fader Abraham, och så skrattar han högt sitt fantastiska skratt och ger nästan (men bara nästan) ögonkontakt. Utanför huset skriker ADHD-pojken att han ska mörda personalen. Vi drar ned rullgardinerna och låtsas att han bara försöker sjunga med - det lugnar de andra barnen.

Efteråt behöver "mitt" barn gå och kissa. Man får räkna med att det tar minst en halvtimme om man räknar in alla ritualer och gångvägen på 50 meter gånger två. Det är därför jag bara har ett enda barn att symbiosa med den här veckan. Det är därför vi sedan alldeles själva kan hämta parallellcykeln och transportera oss i förväg mot stranden, där vi sätter oss i fredagsfikapaviljongen och lyssnar efter de andra. Det första vi hör förutom havet och fåglarna är hur ADHD-pojken vrålar i fjärran. De kommer närmare och närmare och sedan får vi saft.