Jag kan inte sova. Igår vet jag inte vad det var bland allt flimmer, men inatt bodde jag i ett stort hus med mamma och blommor och hade cancer och skulle dö. Mamma tog hand om mig och jag tog hand om blommorna. Men jag dog inte, jag vaknade istället. Kaffehjärta kaffemage.
Det är inte bra nu. Det hänger väl ihop. Jag vet inte vad jag ska säga om det heller.
Antingen måste man må så bra att man inte funderar på om man skulle kunna må på ett annat sätt än man gör. Eller så måste man må så dåligt att man är sjuk och måste ha hjälp. Det finns inga mellanlägen som är meningsfulla att tala om. Det finns inga mellanlägen där man egentligen bara behöver någon som klappar en på ryggen när man ska sova.
Jag finns inte. Jag är ett tomrum som är ett andningshål och en vattenvirvel i badkaret.
Krama mig. Nu.
Balkonglådan bebos nu av krasse, sallad, gräslök, ringblommor och små pysslingar. En del är underjordiska. Bara en är lång.
Och grannen ovanför har skaffat löpband.
Och jag har kanske fått ett jobb.
Folk säger alltid att det ska börja snurra i huvudet när man tänker på hur stort universum är, om det finns liv på andra planeter och om Gud finns samt vad som är meningen med livet. Det gör det inte. Däremot gör det det när jag tänker på relationer och på lingvistik; de här samtalen om svartsjuka och de här kapitlen om var och varför gränsen egentligen går mellan A och O får det att svindla och jag blir alldeles matt.
De senaste dagarna har jag alltså fått mitt lystmäte genom fonetiktentapluggning på balkongen (i sällskap av kaffet, kakorna och ibuprofenen) samt ett polyamorösitetssamtal i en park där kurslitteraturen fick extraknäcka som sittunderlag. Jag ska egentligen inte skriva om vad som sades nu för det har jag inte tid med (tenta tenta), men jag måste bara få säga att det är så befriande när folk spontanpratar könsneutralt utan att det på något vis känns krystat längre. En helt ny nivå av en-del-saker-är-enklare-om-man-inte-vet (för kanske 2½ år sedan hörde jag "hen" för första gången och tänkte att det aldrig skulle gå att införliva i språket, men shit, det är ju vi som bestämmer över det) och jag bekänner mig besegrad och begeistrad och okunnig och I love it.
Det är även fint att jag har nördvänner som går igång på samma saker som jag själv. I.e. "...och min första tanke var 'åh, vilken queer familjebildning'!" respektive "vi ses om en stund i en annan modalitet".
Tes att testa vid tillfälle: Queera människor + relativ bisats = sant.
Det är nästan sommar igen. På vagnen hem fick jag ett plötsligt anfall av överskottsenergi och bestämde mig för att botanisera på Willys. Mandelmassa och mintgelé, ahh. Jag hade dock inget recept som innehöll båda delarna (konstigt, konstigt), så I made it up.
På köpet blev jag även bundis på riktigt ännu mer med min ugn, och bestämde mig för att ge henne namnet Uno. (Vi är båda för en namnlagsändring.) Hon hälsar och tackar för smickret hon fick bland bloggkommentarerna häromdagen.
diy
1. Sätt igång soundtracket: Svenska Akademien - Tändstickor för mörkrädda (det sätter stämningen)
2. Sätt ugnen på 175 grader
3. Dega ihop följande i en bunke:
Jag har våndats, äcklats och skämts. Och sedan:
Det nästan bästa är att liknande saker har hänt även i resten av lägenheten. Tänk, vilken helg.
Ska du supa dig så redlös att du spyr utan förvarning så ska du fan inte åka spårvagn. Jag hatar dig i efterskott och allt framtida förskott.
(Dags att skriva sju nya inlägg, sju nya dagar. Bort med äcklet från förstasidan. Det är en fobi, det är totalt irrationellt. Jag vill aldrig mer påminnas. Jag hatar det. Också.)
