Blås här
Igår insåg jag storheten hos den lilla klarinettstämman i andra versen av Cripple and the Starfish, så idag fick jag för mig att plocka upp den här gamla damen ur lådan för första gången på ett år eller så. Vi spelade Visa från Utanmyra och lite annat, och tänkte intensivt att det är okej om det låter gräsligt så länge man vet hur mycket finare det kan vara om man får det att låta som det gör inuti huvudet.
Den gamla damen känner sig lätt lite blyg och naken när det bara är hon som låter; hon saknar sin orkester.
Jag med.
9 kommentarer:
Min trombon ligger tyst i sitt fodral, inknödd bakom lakan och handdukar. Jag tog fram den en gång och blev skrämd av hur fruktansvärt illa det lät - vart tog det där mjuka soundet, det som var _mitt_ vägen? Men du har rätt i att det finns där, nånstans. Såklart. Jag kanske ska ta fram och bröla, tuta, glissa och legatoa och pröva concertio d'Aanjuez (som jag pinsamt nog inte ens minns hur det stavas). Music ska man göra.
Klart du ska! Heja dig.
Jag har också spelat klarinett i en orkester en gång i tiden. Fast jag saknar det inte nämvärt. Föredrar gitarr numera. :)
Åh. Var ni också en inofficiell homo-kids-gathering?
Nä så fint var det inte. Bara en vanlig trist kommunal orkester. :)
det borde ju finnas nån orkester i göteborg också, kan man tycka..
cripple and starfish är en gudagåva till mänskligheten. Anthony is da master
Jag orkar inte spela i orkester.
Antony är Gud. Eller ja, nästan.
(Eller så är det klarinettisten som är det.)
Skicka en kommentar