Min fotboja och jag
Idag kände jag för första gången behovet av att komma ut på jobbet. Prick två veckor tog det, yay yay, innan samtalet på förekommen anledning kom att handla om alla personalbrudarnas respektive mellanstadiepojkvänner.
I en sekund har man plötsligt valet:
a) Säga det man tänker, och därmed vända samtalet och uppmärksamheten i en helt annan riktning än man tänkte, och därmed tvingas ägna en stund åt att styra det hela tillbaka till ämnet för att återigen få möjlighet att säga det man skulle eftersom alla bara hörde lesbisklesbisklesbisk första gången man sade det, eller
b) skita i det, och till slut uppfattas som tyst och opersonlig, kanske åsiktslös och tråkig.
I efterhand önskar jag som vanligt att jag hade kommit på alla de där snygga ämnesglidningarna och formuleringarna i tid, så att jag hade kunnat lägga fram alltihop på ett till synes okrystat sätt. För jag hör alltid det krystade i rösten när jag säger det, jag hör hur medveten jag är om att jag säger något annat än jag ytligt sett säger. Jag tycker inte om det. Nej, jag tycker illa om det så till den milda grad att jag gärna låtsas att jag inte riktigt vet vilka som vet och vilka som inte vet, och att jag inte bryr mig så mycket om det. Det är inte sant - i själva verket har jag stenkoll. Gränsen är knivskarp. Jag har ju övat på att se den i tio år nu, vridit och vänt på den, hatat den, sparkat den så långt det går åt sidorna, lagt den tillbaka, accepterat den, njutit av den, spottat på den och försökt hitta sätt att smyga över den utan att det blir en Grej. I tio år.
(Och jag tror inte att det går att sluta vara medveten om den så länge den finns kvar. Det enda sättet är att sudda på själva gränsen. Det är det som är queer, ni vet...)
I alla fall, jag sade det inte. Min jobbrolls lite tysta, tillbakadragna och integritetssuktande image späddes därmed på ännu en skvätt. jag slår mig för pannan och tänker att jag borde ha kommit ihåg att det alltid kan finnas ett egenvärde i att berätta.
Duh.
Dock har jag varit queerpedagogisk med barnen. Jag rättar dem inte när de blandar ihop "hon" och "han" och "henne" och "honom", jag frågade en flicka om hon hade två pappor (när det lät som om hon kanske hade det fastän jag egentligen visste att hon inte) och jag blev inte det minsta förolämpad när fredagseftermiddagens sista fråga i bussen hem var om jag var tjej eller kille.
"Ja, gissa, vad tror du?"
"Kille."
4 kommentarer:
Jag känner verkligen igen mig i det där! Så är det på mitt jobb med, alla pratar om heterorelationer, och antingen deltar jag inte alls i diskussionerna för at det känns fånigt att man ska behöva outa sig för att kunna delta, eller så hör man hur det blir en "grej" när man säger det, och hur det alltid är väldigt väl valt NÄR man smyger in det. I längden är det faktiskt jobbigare än man tror! Att alltid vara den som ska avvika och krångla.
Mm även jag känner igen mig. (Förmodligen känner varenda hbt-person därute igen sig.)
Jag säger det i 99% av fallen inte heller. Jobbade tex ganska tätt ihop med min labbgrupp på psykologin i fem månader och alltmedan de pratade om sina pojkvänner/äkta män satt jag tyst. (Och förbannade att jag inte hade en flickvän för att det hade kännts lite naturligare att säga något då.)
Det blir ännu konstigar när man är bi och har pojkvän, eller har outat att man har något trams på gång med någon av hankön. Alla tror automatiskt att man är hetero och därmed förstår ingen helt vem man är.
Kanske är det därför jag har utvecklat en ganska stark vilja att komma ut med buller och bång, helst med en touch av förolämpning.
Dom:
- Du då, har då pojkvän?
Jag:
- Pojkvän? (och med ett stort, överraskat leende:) tycker du att jag ser hetero ut?
Fast det hjälper ju att ha en SFG-medlem i klassen som ständigt uppviglar en till vardagsaktivism också. Fan vad mycket enklare det är att inte vara ensam.
Å andra sidan tror jag inte att folk så ofta lägger märke till hur krystat det är, kom jag att tänka på idag. De är så upptagna med att inordna sina nya insikter i de mentala bilderna av mig att de aldrig lägger märke till något annat än själva faktum.
En annan dag kommer jag kanske att blogga om hur glad jag är att jag inte är bi.
Skicka en kommentar