Varför är jag inte där?
---
Dagens crappy mobilfoto från jobbet:
Måndag morgon börjar man tidigare. Bussarna passar inte så bra; jag kommer tjugo i men det gör inget. Jag hinner ligga i gräset en stund och känna hur konstigt det är att vara där ensam.
Idag kände jag för första gången behovet av att komma ut på jobbet. Prick två veckor tog det, yay yay, innan samtalet på förekommen anledning kom att handla om alla personalbrudarnas respektive mellanstadiepojkvänner.
I en sekund har man plötsligt valet:
a) Säga det man tänker, och därmed vända samtalet och uppmärksamheten i en helt annan riktning än man tänkte, och därmed tvingas ägna en stund åt att styra det hela tillbaka till ämnet för att återigen få möjlighet att säga det man skulle eftersom alla bara hörde lesbisklesbisklesbisk första gången man sade det, eller
b) skita i det, och till slut uppfattas som tyst och opersonlig, kanske åsiktslös och tråkig.
I efterhand önskar jag som vanligt att jag hade kommit på alla de där snygga ämnesglidningarna och formuleringarna i tid, så att jag hade kunnat lägga fram alltihop på ett till synes okrystat sätt. För jag hör alltid det krystade i rösten när jag säger det, jag hör hur medveten jag är om att jag säger något annat än jag ytligt sett säger. Jag tycker inte om det. Nej, jag tycker illa om det så till den milda grad att jag gärna låtsas att jag inte riktigt vet vilka som vet och vilka som inte vet, och att jag inte bryr mig så mycket om det. Det är inte sant - i själva verket har jag stenkoll. Gränsen är knivskarp. Jag har ju övat på att se den i tio år nu, vridit och vänt på den, hatat den, sparkat den så långt det går åt sidorna, lagt den tillbaka, accepterat den, njutit av den, spottat på den och försökt hitta sätt att smyga över den utan att det blir en Grej. I tio år.
(Och jag tror inte att det går att sluta vara medveten om den så länge den finns kvar. Det enda sättet är att sudda på själva gränsen. Det är det som är queer, ni vet...)
I alla fall, jag sade det inte. Min jobbrolls lite tysta, tillbakadragna och integritetssuktande image späddes därmed på ännu en skvätt. jag slår mig för pannan och tänker att jag borde ha kommit ihåg att det alltid kan finnas ett egenvärde i att berätta.
Duh.
Dock har jag varit queerpedagogisk med barnen. Jag rättar dem inte när de blandar ihop "hon" och "han" och "henne" och "honom", jag frågade en flicka om hon hade två pappor (när det lät som om hon kanske hade det fastän jag egentligen visste att hon inte) och jag blev inte det minsta förolämpad när fredagseftermiddagens sista fråga i bussen hem var om jag var tjej eller kille.
"Ja, gissa, vad tror du?"
"Kille."
What I need is a program that could defrag my heart
What I need is a program that could defrag my heart
Or else I need a new heart
(Britta Persson - Defrag my heart)
Hårddisken, däremot, har jag bråkat färdigt med. Nu är den snäll, så snäll. Det var min kväll. Imorgon skaffar jag ett pass, tvättar och filar vidare på guacamolereceptet. Vi når snart fulländning, min cayenne och jag.
(Ja, jag ska blogga om något annat än jobb, någon gång.)
Men nu är det Morden i Midsomer. Gonatt.
Ny vecka, nya barn. Nya aktiviteter. Jag lär mig att fiska krabbor, det är inte svårt. Jag lär mig att låtsas att det är roligt när det inte är roligt, det är svårare. Imorgon kommer brandkåren och sprutar vatten på oss.
Det är kriget varje natt. Kriget, och den svåra konsten att släppa kontrollen på ett kontrollerat sätt.
Vi har ingen autopilot, jag och min kropp. Jag är rädd för att det kanske var jag som förstörde det. Och för att det inte ska gå att laga igen.
Jag har ett sommarjobb där jag lär mig saker. Den här veckan har jag varit med ett barn som har lärt mig om autism och om hur man kommunicerar med någon som nästan inte ger någon respons. Jag har pratat mycket, pratat lite, pratat långsamt och med korta meningar, tecknat, pekat, visat bilder, frågat på olika sätt, frågat många gånger, låtit bli att fråga, sjungit och trummat, väntat in och väntat ut. Lyssnat och tittat.
Varje morgon hämtade vi fem barn med minibussen och varje eftermiddag körde vi dem hem igen. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag sprang Barnet genast mot hemmadörren och in, utan att verka det minsta intresserad av något annat än att komma hem. Fredag stannade hon kvar på trottoaren, sträckte ut armarna och kramade mig länge. Bara mig, inte någon av de två andra vuxna som var med i bussen.
Jag kom igenom skalet. Inte många mil igenom, men igenom. Jag gjorde ett bra jobb och jag fick beröm som var helt befogat.
---
I konceptet med minibussen ingår även tre timmars daglig dos av Lugna Favoriter. Jag smider planer om att smygvrida reglaget till någon SR-kanal och hålla tummarna för att ingen märker något, men då och då dyker det trots allt upp några rader som träffar straight on på ett alldeles nytt sätt. Lyssna själv:
You're in the army now. Oh-oh-oh, you're in the army now.
(Status Quo - In the army)
Och det är 33 timmar och 23 minuter sedan jag sov och jag orkar snart inte göra något annat än att gråta.
Kommit hem. Kommit tillbaka. Kan inte sova.
Jag vill inte säga det egentligen. Jag tänker "men det är ju inte det mitt liv handlar om" som om det fanns ett tema, som om livet handlade om något annat än sig självt.
Det här med anonymt bloggande börjar faktiskt kännas lockande. Jag vet två jag skulle kunna ha.
