Gaystudentregionmöte - The Eftersnack

Det är svårt när man har suttit och pratat om några av sina favoritsamtalsämnen en hel dag och tänker på en massa saker som man skulle vilja berätta för hela världen egentligen, men kommer på att man inte har några gemensamma referensramar med en enda människa när det gäller just det där man vill säga. Man har ingen grund att bygga på, inga ord att använda, och ska det förklaras så måste det dras så djupt och långt att det lättare att bara låta bli.

Det tar tid att bygga en identitet. Just den här delen av mig är byggd som en trestegsraket.
1. Först insåg jag att jag var flata,
2. sedan insåg jag konsekvenserna av det
3. och nu bryter jag ned hela grejen i småbitar och är inte alls så himla gay längre. Fastän jag, i vem som helsts ögon förutom mina egna, nog är det mer än någonsin. Bortsett från håret som växer och växer. (För jag behöver inte snagget som steg två-markör längre.)

Det var så enkelt, först, för det var så väldigt binärt och så var det den där tydliga motpolen hela tiden, man kunde till och med svartmåla den lite. Nu går det knappt att tala om saken längre för vartenda begrepp har börjat betyda något annat och vara en del av ett enda stort normativitetsgytter som jag inte vill vara en del av.

Typ så.

Sedan fick vi pizza också.