Nu kommer jag

Det är annorlunda nu.

2010-04-26T22:31:00.000+02:00

Jag slutade.

Jag funderar på att börja igen. Vad tycker du?

Söndag, disträ

2008-11-16T23:20:00.001+01:00

Då kan det hända att man sitter på vagnen, djupt försjunken i exjobbslitteratur, plötsligt blinkar till och ser skyltar från en mindre bekant plats utanför fönstret. Flera hållplatser hemifrån, måste åka tillbaka.

Mitt livs första fjärrlån

2008-11-03T20:07:00.003+01:00

Applebee, A. N. (1978). The child's concept of story: ages two to seventeen. Chicago: University of Chicago Press.

Ja

2008-10-15T15:33:00.000+02:00

Och viljan att förändra och viljan att förbli.

Västsverige

2008-10-06T20:12:00.006+02:00

Hösten har kommit, och med hösten kommer längtan. Send a little smile my way. Och en omorganisering av alla filer på hårddisken.

Inne:

Skogen, kantarellerna, handen att hålla i
Filtar och täcken
Dramatiska samtal kring vardagsaktivism
Heminredning

Ute:

Boplats.se:s prioriteringssystem och frånvaron av bostadskö
Rädslan för att tvingas lämna Göteborg
Skuldror
Stress

Den ultimata kärlekssången, alla kategorier

2008-08-13T22:31:00.002+02:00

(Varning, svår att få ur huvudet.)

Sommartecken II

2008-05-01T17:42:00.002+02:00

Sommarjobbsschemat på hallmattan när man kommer hem ur regnet.

Sommartecken

2008-04-27T22:25:00.000+02:00

Mördarsniglar. Små, små, som mördarbäbisar.

Det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill – men det finns inget annat att hålla sig till

2008-02-24T23:05:00.004+01:00

Vi är i det språkliga ingenmanslandet.

Vi lekte med det på Facebook inatt. Testade först "in a relationship", men det lät så exklusivt, slutet och osant. Sedan "in an open relationship", men vi hade så olika erfarenhet av vad det betyder. Hoppade över "single", "engaged" och "married", och kunde inget annat än att landa i slasktratten igen. "It's complicated". Fastän komplicerat nästan är det sista det är.

Komplicerat att förklara, kanske. Inte komplicerat att leva. Inte än.

Kära läsare,
vad betyder "öppet förhållande" för dig? Berätta för mig som om jag vore tre år gammal (men byxmyndig).

Ögonblick i vardagen 4

2008-02-18T20:44:00.003+01:00

Det ögonblicket då man ser vårens första blommor, tänker att det inte kan vara sant (inte redan), tittar igen och det är sant.

(Det växer på balkongen också.)

Ögonblick i vardagen, episod 2 och 3

2008-01-19T22:46:00.000+01:00

2. Att vakna av att man skrattar i drömmen och upptäcka att man skrattar lika mycket i verkligheten, och att det inte går att sluta.

3. Att vakna och tänka SHIT, VAD ÄR DET DÄR STORA RUNDA SOM LYSER PÅ HIMLEN? för att solen är tillbaka och det känns som om man aldrig sett den förut, så vinter det är.

Det är mycket som är fint.

Ögonblicken i vardagen, episod 1

2008-01-15T21:48:00.001+01:00

Att komma hem, skala av sig alla 17 lager av vinterfuktiga kläder och krypa in i något torrt, varmt och fluffigt.

"Det kan aldrig bli för mycket handsprit"

2008-01-13T21:24:00.000+01:00

Det är bra att ha ett gäng motton i livet. Så man har ett att plocka fram i varje situation.

Inuti kroppen är det tyst. Inte minsta lilla magsjukeuppror kan anas, och ett dygn har nu passerat sedan det sista spyende barnet skickades hem från jobbet. Det sista, tillika det tredje, av nitton. Smittrisk: närmar sig noll.

9 januari

2008-01-09T21:38:00.000+01:00

Vet ni, idag längtar jag så förskräckligt till sommaren. Till salt i håret och brunvitrandiga sandalfötter. Till regniga men ljusa dagar och till hur det luktar då, till vattenmeloner och balkongfrukostar, till utomhus. Till värme.

Pneuma

2008-01-08T22:53:00.000+01:00

Skolan börjar. Termin 6 ligger i sin linda, jag har sovit tre timmar och är illamående av all utomhusfuktig morgonstress. Det är obehagligt alltihop, ett planeringsseminarium som mest får mig att vilja krypa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig som en liten liten hund som viftar på svansen samtidigt som den gnäller. Försöker tänka att det ska bli roligt ändå, men lider sviterna av en nackspärr och kan fortfarande inte titta uppåt. Bokstavligen.

Sedan tar jag vagnen till min präst, den kanske mest socialt kompetenta människa jag träffat. Vi hinner prata om nästan allt det där som legat och bubblat i flera veckor. Om julen, om det som var på gång innan julen, om Sol (och hon ler stort då, och det gör jag också). Helt i onödan (som vanligt) har jag gått och oroat mig för att inte få plats i det där rummet. Jag får plats. Jag får till och med komma tillbaka.

Hon citerar ur Bibeln; hon gör det sällan, det är nästan första gången. Hon säger att där är orden för ande och andas samma, och jag nickar igenkännande. Hon säger att det inte är konstigt att röstpraktik, röstgrupp, röstpatienter och röstövningar är obehagliga, för det handlar ju om just det där. Att kliva innanför gränsen, in och kräva kontroll över någon annans andning. Någons ande. Och att det kanske kan vara en del av sanningen.

Sedan drar hon paralleller till andra saker. Andra av mina saker. Hon känner mig nu. Jag gillar det. Jag kommer tillbaka.

Gott

2008-01-01T22:55:00.001+01:00

Nyårsafton kom och gick. Med några timmars försening och utan att ha fått något gjort (kön till Systemet var för lång, Posten/Hemköp var för stängt) tog jag femman ut på Hisingen, till Sol och de andra. Folk droppade in, drinkar blandades, spel spelades och allt var sammantaget mycket mysigt och trevligt, trots att jag till slut var lite mer onykter än jag hade planerat.

Fem i midnatt rusade vi ned till torget och såg århundradets galnaste fyrverkerier. Kurade skrämda bakom reklamskyltar och buskar och jag frös.

Somnade vid halvfem. Inte ensam.

(Och allt som är värt att veta om 2007 har jag skrivit i nyårsmemet.)

Det är slut mellan julen och mig

2007-12-24T23:11:00.000+01:00

Julen. Den här gången slutade det inte med bara bitterhet, bara tystnad och bara hemgång till ett massivt ingenting. Den här gången slutade det med att jag faktiskt sade ifrån. Att:

Jag ställer inte upp på det här en gång till.
Jag kommer inte hem nästa jul under de här premisserna.

Och så grät jag, och sedan grät pappa. Bror smällde igen dörren och satte på hög musik. Mamma gled bort långt bort i något annat, kanske datorn, kanske disken, jag vet inte. Det rann ut i sanden. Jag slängde näsdukar i komposten, och det kändes märkligt bra. Att kompostera. Inte det andra.

Du får om du vill, det blir trångt, för min soffa är smal. Men den rymmer en dans.

2007-12-15T23:43:00.000+01:00

Ja, jag tänker. Nej, jag tänker inte. Ibland tänker jag, men när jag sätter mig ned för att verkligen tänka kommer det ingenting. Inga tankar, bara annat.

Det gör inget.

Det gör ingenting alls.

(Winnerbäck - Inte för kärleks skull)

Födelsedagen

2007-12-07T23:07:00.000+01:00

Vaknar tidigt, långt borta på Hisingen. Vänder mig om och försöker minnas hur det var när jag senast orkade hålla ögonen öppna. Har bestämt mig för att inte ha ångest över något idag. Det funkar. Flyter. Har ont på ett ställe. Lokaliserar det till intercostalismusklerna och ler åt det nördiga. Får lussekatt till frukost.

Det tar över en timme att ta sig hem, inräknat en sväng förbi Ekostore. Inköp av lyxvaror. Getyoghurt. Frukt. Honung. Och sedan den arga mannen på spårvagnen som drämmer gångstavarna i golvet och skriker jävlars helvete hela vägen från Grönsakstorget till Linnéplatsen. Honom köper jag inte.

Somnar nästan.

Kommer hem, somnar på riktigt. Vaknar. Kaffe.

Eftermiddagen försvinner i en dimma av trötthet. Dimma inuti, dimma ute. Ringblommorna blommar på balkongen. Tappar upp ett bad, slänger i en fjärilsbadbomb jag köpt i present åt mig själv och njuter. Håret blir lockigt av lufttorkning. Inuti blir lockigt av alla Facebookmeddelanden, sms, telefonsamtal, mormors kort på posten. Det är troligtvis en av de finaste födelsedagarna ever. Jag har inte höga krav, det behövs så lite. Vilket nätverk jag har! Vad mycket jag har byggt upp, vad bra att ni tycker om mig, kommer ihåg. Tack, allesammans.

Och nu: två bröd i ugnen. Snart kommer Jolo, hon är landad på Landvetter. Jag ska inte tänka då heller. Leva i stunden, var det. Det är okej. Man får det.

Hej

2007-11-27T20:00:00.000+01:00

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Ibland undrar jag också

2007-11-26T19:59:00.000+01:00

(Länk)

Måste bara säga en sak:

2007-11-14T23:29:00.000+01:00

Idag var det en så bra dag.

I'm not the boy I used to be

2007-11-13T22:47:00.001+01:00

Dåliga dagar. Sådana som man bara kan hantera genom att hålla andan och koncentrera sig på något annat. Och försöka tänka på hur mycket det faktiskt säger om hur bra man har det i genomsnitt.

Man. Jag.

Tuffa killar gråter inte.

Stormo hjärta hösten

2007-11-06T21:43:00.000+01:00

Ja, värme. Det är mycket av det lite överallt sådär, det liksom ligger och puttrar i hörnen. Värme, lättnad och glädje. Vårkänslor och spritt i pysselfingrarna. Och plötsligt hamnar man i ett flow.

Hög på kommunikation.

Jag tar bort filten jag hängt för fönstren, satsar på att låta solen väcka mig varenda lediga förmiddag. Bokstavligen.

Om jag slagits mot de egna, som om ej fienden var nog

2007-10-31T22:36:00.000+01:00

En kursare är sjukskriven. Jag påverkas av det. Faktiskt påverkas jag ganska starkt av det, återupplever eller upptäcker eller vad det nu är. Upplever vad andra runtomkring känner, hur det pratas - inte mycket pratas, men den där värmen.

Jag undrar om det var såhär när det var jag. Även om det var annorlunda då - det var tidigare på utbildningen, man kände inte varandra, man var så liten. Jag var så liten att jag nästan inte fanns.

Om man bara hade vetat. Om jag bara hade vetat.

Trassel

2007-10-30T11:50:00.001+01:00

Alldeles för många små små trådar att dra i. Inget blir riktigt gjort, och jag gillar inte det halvhjärtade.

En sak i taget, Stormo. En sak i taget.

I talk to you as to a friend

2007-10-27T12:09:00.000+02:00

Idag är jag oförskämt glad och dansar runt (ja, dansa kanske inte är min grej riktigt, så det blir mer som att skutta) i vardagsrummet letandes efter alla sovsaker som ska packas ned och tas med till jobbet, dit jag cyklar om sisådär två timmar.

Themesong: The Perishers - Sway

I don't wanna hurt you
I don't wanna make you sway
Like I know I've done before
I will not do it anymore
I've always been a dreamer
I've had my head among the clouds
But now that I'm coming down
Won't you be my solid ground?

Galghumorn flödar. Vilket i och för sig bara utvecklar konceptet än mer, till det bättre.

EPIKRIS

2007-10-25T21:01:00.000+02:00

Kontakttid
07-10-01 -- 07-10-25. Sammanlagt 2 nybesök, 23 logopediska bedömningar/behandlingar, 5 teamkonferenser, 4 planeringsmöten, 2 anhörigsamtal, 7 auskultationer av logopediska bedömningar/behandlingar/nybesök, 1 auskultation av sjukgymnastik, 1 auskultation av arbetsterapi.

Förlopp
22-årig kvinna som inkommer med önskan om att bli en bra logoped. Har tidigare tränats på universitetet i drygt två år med goda resultat, och remitteras hit för intensivträning på en mer praktisk nivå.

Testning har under perioden genomförts med Reinvang, A-ning, BNT, FAS och Dysartritestet. Pat har efter noggranna instruktioner administrerat dessa i princip självständigt, dock med handledare som backup i rummet. Hon upplever själv att det svåra är att skatta grad av avvikelse snarare än att bedöma om det finns en avvikelse eller ej, och önskar mer träning i detta. Självförtroendet och förmågan att själv inhämta kunskaper genom läsning av testmanualer har förbättrats successivt under hela vårdtiden. Pat upplever att hon nu har större kontroll och börjar få en viss erfarenhetsbank att leta i, även om det fortfarande är svårt och går långsamt.

Behandlingen har i första hand inriktats på arbete med personer med skador i vänster hjärnhalva, som lett till afasi och i vissa fall dysartri. Ofta även komplikationer såsom pareser, apraxi och/eller synfältsbortfall (vilket pat har fått ökad kunskap om då hon auskulterat sjukgymnast och arbetsterapeut vid ett tillfälle vardera). Pat har övat ordfinnande, ordmobilisering, kategorisering, hörförståelse, läsförståelse, meningsbyggnad, uttal, andning och skrift på olika sätt. Delar av behandlingen har skett i form av spel och även några tillämpningsövningar i form av rollspel har genomförts. AKK i form av skrift, kroppsspråk, skisser och bilder har introducerats och/eller tränats utifrån en helhetssyn på kommunikation. Pat upplever mer och mer säkerhet, trygghet och spontanitet vid behandlingstillfällena. Vågar nu också samtala mer med patienterna även när detta är mkt svårt, vilket varit ett mål. Värt att notera är också att pat:s tålamod och lugn, som redan från början var tydliga tillgångar, har förstärkts ytterligare.

Utöver det direkta patientarbetet har pat även fått mkt träning i kringarbete, både vid dator där hon arbetat med att konstruera självträningsprogram i Lexia, konkret och pappersmässigt där hon bl a har konstruerat och tillverkat material till olika kommunikations- och samtalsspel, och abstrakt i form av planering och utvärdering av behandling. Språklig träning har skett medelst introduktion i journalskrivning och självträning i detta. Pat tenderade i början att alltför frekvent använda subjekt i satser och punkter i förkortningar, men dessa svårigheter har nu minskat. Självkorrigerar adekvat vid behov, men kan ibland behöva hjälp att strukturera ffa längre anteckningar som talstatus, språkstatus och epikris för att få in var sak under rätt sökord. Målet är att pat så småningom ska klara detta helt självständigt.

Målen vg "terapeutiskt och etiskt förhållningssätt", "utredning av orsaker och inhämtning av anamnes", "kritisk analys, bedömning och logopedisk diagnosticering", "journalskrivning", "planering, genomförande och utvärdering av logopediska åtgärder" samt "bedömning av patientens begränsningar i social och professionell delaktighet" har alla uppfyllts.

Diagnos
Z71.9 Rådgivning, ospecificerad
Z74.3 Behov av kontinuerlig övervakning

Åtgärd
Pat skrivs idag ut. Får med sig ett intyg om godkänd praktikperiod samt ett formulär för utvärdering av densamma, som återsändes ifyllt till avd snarast möjligt. Pat remitteras till Barnlogopedi för fortsatt praktisk träning. Planerad start för denna är måndag vecka 47. Tills dess fortsatt teoretisk träning på universitetet.

Samma visa

2007-10-13T18:01:00.000+02:00

Jaha, flygbiljetterna både till och från hemhemma i jul är redan slut. Jag har uppenbarligen för dålig framförhållning i år igen - dryga två månader är ju ingenting i sammanhanget. Tågbiljetterna är också på upphällningen och det lutar åt att jag får springa från sista statistik-datorövningen i skolan till stationen. Jag vill inte ens åka den dagen egentligen.

Ja, det går att åka nästa dag också. Det kostar 200 kronor mer och så får man sitta i Sundsvall från 04:11 till 08:10. Pepppp... eller så inte.

Det enklaste verkar vara att skita i det. Stanna på sin västkustska kammare och äta risgrynsgröt ur plastkorv. Någon som vill vara med? Nej, jag tänkte väl det.

Ett svårt fall

2007-10-12T23:29:00.000+02:00

En pojke kom en dag inspringande på en bondgård och undrade, om han kunde få låna en spade. När bonden frågade, vad han skulle ha den till, svarade pojken att hans bror hade ramlat i ett träsk och att han måste gräva upp honom.
- Hur djupt har han ramlat i? frågade bonden.
- Upp till vristerna, blev svaret.
- Men då han han väl gå därifrån utan din hjälp. Då behöver du väl ingen spade?
Pojken såg förtvivlad ut och sa:
- Jo, men ni förstår, han ramlade i med huvet först.

---

Allt är relativt. Det är det det är. Det är därför.

Shit happens?

2007-10-05T23:59:00.000+02:00

...igen.

Samtidigt i inboxen: ett mail med frågor att svara på, för oss som blivit nominerade till nämnda organisations förbundsstyrelse.

ANALYS/BEDÖMNING

2007-10-05T22:51:00.000+02:00

Sammanfattning
AKTUELLT
Pat upplever att praktiken inte är så pepp som hon hade önskat att den skulle vara. Har idag genomfört tröstshopping på Emmaus med gott resultat.
Språk - u.a.
Tal - Något ansträngt.
Sväljning - u.a.

PRELIMINÄR BEDÖMNING
Noterar trötthet, frustration och nedsatt ork och motivation. Pat rekommenderas att njuta mer av livets små glädjeämnen (såsom tangentbordskortkommandon i Melior och användning av dokumentförstöraren) samt att tänka på vikten av dagliga rutiner (såsom sömn och mat).

Diagnos
Z04.9

Ja

2007-10-03T23:07:00.000+02:00

Det är mycket harar nu.

Infall

2007-10-01T21:49:00.000+02:00

Vore det inte väldans roligt att sy sig en folkdräkt?

K.D. Lang goes Cohen

2007-09-23T15:27:00.000+02:00

Ring the bells that still can ring

2007-09-23T01:42:00.000+02:00

Jag gråter inte lika våldsamt på nätterna längre. Jag tänker "har jag ångest nu, borde jag göra något åt det?" och sedan tänker jag "nej, det har jag inte". Och hur man än vrider och vänder på allt som är trasigt och skört och trött och ensamt så finns det ingenstans jag hellre vill vara än här och ingenting jag hellre vill göra än att dricka det här teet och lyssna på den här sången.

Och efter våren och året och sommaren har jag börjat sätta än större värde än förr i att göra allt jag gör med mycket kärlek (och i att strunta i saker där jag inte vill investera den kärleken). För man vet inte om man kommer att få någon chans att göra om och göra rätt.

Hej lilla stressbubbla.

2007-09-21T00:38:00.000+02:00

Fick besked om praktiken i måndags (ämnesområde - handledarens efternamn - första bokstaven i handledarens förnamn), tillsammans med en klausul om att schemat fortfarande inte var färdigt och att det därför kunde bli förändringar. Gick till skolan imorse, glad i hågen och övertygad om att det var nu allt skulle spikas och nu jag skulle få slappna av och släppa det där, men kom ut från praktikinformationsseminariet mer osäker än någonsin.

Minst tre personer i klassen har blivit fråntagna praktikplatser som de först fått besked om att de fått. Minst två till saknar platser. Det är världens stressmoment och jag kan inte släppa det, fastän jag ju egentligen har fått besked om att jag ska trava runt på en neuro-avdelning här i grannskapet hela oktober.

Ingenting kan man vara säker på förrän man står där på morgonen och inte blir utkastad.

Ansiktsbok, ansiktsburk

2007-09-12T23:04:00.000+02:00

Idag blev jag bannad från Facebook. Shit happens? Någon vänlig själ som har mig som vän där får gärna kolla om jag överhuvudtaget finns kvar.

(Ja, jag har mailat dem och tiggt om nåd.)

Innan Facebook kom var det mer hattar. Minns ni förresten när internet var byggt mestadels av text? Det fanns ingen blinkande reklam någonstans och LCD-skärmarna var svartvita eller svartbeiga, och det blev regnbågar när man petade på dem, fast det fick man inte. Innan det var tjockskärmarna också svartvita. Det var tider. Pappa lärde mig googla i högskolans källare, jag var typ tolv och servrarna såg ut som miljoner kylskåp. Google fanns inte men clipartbilder fanns. Fast mest text, som sagt, och bara på engelska.

Det kanske var vi som var textgenerationen. Det kanske håller på att gå över nu. Det kanske är det våra barnbarn kommer att skratta åt en dag.

"Sommar och sol, vi har kort tajt kjol, och vi vill ha dig, Markoolio"

2007-09-09T23:29:00.000+02:00

Det var så mycket som gick i stöpet bara för att jag var flata och inte trodde att det fanns någon annan i hela världen som var det:

Jag spelade fotboll större delen av grundskolan (nästan alla gjorde det) och varje sommar åkte vi på turneringar längre och längre bort. Till slut satt vi allihop i en buss på väg till Borlänge. Det var 1998, året när Markoolio hade sin första stora hit, jag var 13 år och laget hade hyrt den där bussen tillsammans med det lika gamla pojklaget. Någon hade med sig en bärbar radio. Alla hade med sig en halv sommars spring i benen och varsitt skuttigt tonårshjärta. Oerhört spännande, tyckte de flesta. Oerhört jobbigt, tyckte jag. Det skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades och jag satt någonstans långt fram och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att få tiden att gå.

När vi kom fram spelade vi fotboll. Ja, vi spelade fotboll jäkligt bra och det slutade med att vi tog oss ända till finalen. Killarna tog sig till en B-slutspels-final. Tidigt den sista morgonen klev vi in i bussen och åkte mot planen där de skulle spela, och tränarna förmanade oss nogsamt om att vi skulle sitta knäpp tysta så de fick ro att samla sig mentalt. Det gjorde vi. När de hade spelat klart och vi åkte mot planen där vi skulle spela skränades och grabbades och kuttrades och fnittrades det, och jag satt och försökte koncentrera mig på att titta ut genom fönstret för att ingen skulle se hur rasande jag var.

För jag såg det utifrån. Jag såg det utifrån, men jag missade att räkna med den där viktiga tonårshjärtefaktorn som var vad hela resan egentligen handlade om. Jag trodde att det handlade om fotboll, och jag hatade allt det där okontrollerade som hände runt omkring. Discon, shopping och häng. Jag låg på min luftmadrass och analyserade könsmaktsförhållanden istället, för jag var ett ufo.

Och sedan åkte jag hem och grät resten av den där sommaren. Grät i flera år, inombords.

7/9

2007-09-07T23:49:00.000+02:00

I get knocked down, but I get up again
You're never gonna keep me down
I get knocked down, but I get up again
You're never gonna keep me down
I get knocked down, but I get up again
You're never gonna keep me down
I get knocked down, but I get up again
You're never gonna keep me down

(Chumbawamba - Tubthumping)

Ungefär som Ane Brun hjärta Bob Hansson

2007-09-04T21:36:00.001+02:00

Saker som kan hända är till exempel att jag hittar mig själv i soffan och tänker att "det här brukar jag ju inte göra - så vad brukar jag egentligen göra?" och inser att jag mest spiller hela mitt liv framför en datorskärm. Inte för att teve är så mycket bättre kanske men idag fick jag terminsräkningen från kåren och i samma kuvert låg en reklambroschyr där det bland annat stod att man kan få prenumerera på GP för 2 kr/dag och jag överväger det verkligen. I pappersformat.

Kanske är det livet som knackar på dörren, vad vet jag. Kanske är det allting som löser sig av sig självt, vad vet jag. Jag vet bara att det är roligt att gå till varenda föreläsning och att det är spännande att tänka på att det inte är så länge kvar tills första jobbhelgen och att jag ser framtiden an med tillförsikt och en avslappnad attityd. Att det är höst och att jag gillar det.

Det gör inte särskilt ont någonstans och jag blir sugen på lagad mat nästan varje kväll. Det är mycket känslor både hit och dit och visst finns det falliga varenda dag nästan (still, still) men de flesta är sköna, uppfriskande (som sagt) och inspirerande. Så jag tänkte rida på den vågen en stund. Yay me.

Rapport

2007-09-02T23:30:00.000+02:00

Jag har kommit av mig lite med internet. (Det gör inget.)

Och varit sjuk och varit tvångsfadder och inte orkat.

Saker är uppfriskande: höstluft, höstregn, matlust, tre nya brudar i klassen, lön på kontot. Hemligheter. Vulkaner som nästan säger till i förväg, jag som nästan lyssnar.

Dagens allitteration: vilja vara vag.

I väntan på att vår Tomme de Savoie ska rumstempereras

2007-08-28T20:51:00.000+02:00

Ja, jag kom hem till slut. Det är fantastiskt att ha ett hem, att vara i och att längta till.

Jola är också här. Hon är bra för mig.

Och skolan har börjat och jag har kirrat finaste jobbet en helg i månaden.

Nederlandska iakttagelser:

2007-08-17T13:19:00.000+02:00

1. Det finns inte tva likadana hus i den har staden. Kanske ar det sa att de har en lag som sager att varje nytt planerat hus maste jamforas med alla existerande sa att det inte blir for likt. Sedan kan man lagga ned det har med att ha adresser, och istallet bara saga "jag bor i det mintgrona tegelhuset" eller "jag jobbar i det trekantiga glastornet". Hur smart som helst.

2. Inga toaletter har likadana las har. Det kan vara knappar och snurror och lite vad som helst, men aldrig ett helt vanligt vred. Daremot har de pappershanddukar fran Molnlycke. Jag kanner mig nastan som hemma.

"We call it kola"

2007-08-16T13:17:00.001+02:00

(Shit, Blogger ar pa nederlandska.)

Det svenskaste av det svenska lar vara att prata om mat hela dagarna. Det gor vi. Hela dagarna. Ikvall blir det walking dinner i the city hall. (Ja, ni hor ju.)

Innan det ska jag dock klara av ett evidence based practice-seminarium tilsammans med tva finskor, en nederlandska och en belgiska. Det latar torrt men jag tror att det kan bli roligt.

Ja, fast egentligen ville jag bara uttrycka min gladje over den snygga datasalen. Hej datasalen! Och nu slosade jag just bort tiden pa det har istallet for pa att lasa mail.

Idag åska, imorgon NL

2007-08-13T20:10:00.000+02:00

Imorgon åker jag alltså söderut med Julia och tre yngrekursare. I tio dagar ska vi gå intensivkurs och nörda runt med studenter från 17 olika universitet i 12 olika länder. Vad sägs om programpunktsrubriker i stil med "A survey of neurogenic stuttering in Flanders" och "High resolution manometry reveals the maturation of pharyngo-oesophageal motility in healthy preterm infants"?

Jag är inte nervös. Bara lite för engelskan kanske. Och för det där med att jag inte har någon flygbiljett, utan bara ett vidarebefordrat bekräftelsemail på nederländska där det eventuellt står att man inte behöver ha med sig något annat än pass och bokningsnummer (tack Babelfish). Men sånt där löser sig alltid. Eller hur?

74 euro ligger i min plånbok. Kläder också (inte i plånboken). Jag ska försöka komma ihåg att tömma soporna innan jag lämnar hemmet. Vattenflaskan kommer att vara tom när säkerhetskontrollen passeras.

Huruvida det kommer att bloggas där nerifrån eller ej är det ingen som vet. 26:e kommer jag hem igen, så om inte annat kan ni ju se till att rss-läsaren och inkorgen är lagom fulla tills då. För emergency calls fungerar alltid sms. Håll tummarna för att det inte blir så förbaskat varmt också, okej?

Meta: titta vad fint jag har gjort med mina labels där -->

Sista förmiddagen på jobbet

2007-08-10T23:03:00.000+02:00

Idag är det fredag. Det är den gula dagen, det får vi veta på samlingen. Innan dess har vi hunnit med ett teologiskt samtal + trolldegsknådning innan barnen kom, gemensam frukost och lite väntan. Jag har viskande avslöjat det mesta av dagens schema för "mitt" barn i förhand, för det fungerar bättre så. Alla har sedan satt sig på sina stolar i en halvcirkel längst inne i rummet - alla utom ADHD-pojken som har ett utbrott och skriker och slåss utanför huset, samt två personal som är där med honom för att se till att ingen kommer till skada.

Dagens lukt är citron i form av en doftoljeindränkt bomullstuss inpetad i en flaska med gul kork. Alla får sticka in näsan och gissa. En vecka hade vi en outside-the-box-flicka som alltid trodde att det var stjärnor, solar och månar. Den här veckan har vi en autistisk pojke som behöver få frågan flera gånger innan han plötsligt kommer på att han ska svara. Vi vet vad han kommer att säga, och han säger precis det. "Det luktar gult." Han har kopplat lukten till färgen till veckodagen och förstår principen. Vi är stolta över honom.

Sedan sjunger vi sånger. Den envisaste flickan bestämmer mest. Hon vill ha Pippi Sumpsump och Munnen sover, och så blir det. Mest. Färgpojken gillar sånger med stora rörelser. Fader Abraham, fader Abraham, och så skrattar han högt sitt fantastiska skratt och ger nästan (men bara nästan) ögonkontakt. Utanför huset skriker ADHD-pojken att han ska mörda personalen. Vi drar ned rullgardinerna och låtsas att han bara försöker sjunga med - det lugnar de andra barnen.

Efteråt behöver "mitt" barn gå och kissa. Man får räkna med att det tar minst en halvtimme om man räknar in alla ritualer och gångvägen på 50 meter gånger två. Det är därför jag bara har ett enda barn att symbiosa med den här veckan. Det är därför vi sedan alldeles själva kan hämta parallellcykeln och transportera oss i förväg mot stranden, där vi sätter oss i fredagsfikapaviljongen och lyssnar efter de andra. Det första vi hör förutom havet och fåglarna är hur ADHD-pojken vrålar i fjärran. De kommer närmare och närmare och sedan får vi saft.

Oh boy oh boy

2007-08-07T20:50:00.000+02:00

Nu kom sommaren. Två dagar i rad har jag cyklat till jobbet längs havet i soluppgången. Två dagar i rad har jag jobbat med ett barn som på många sätt är lätt att jobba med; det är min sista jobbvecka och en fin avrundning. Två dagar i rad har jag stannat och badat/strandat med en vän på vägen hem (idag inklusive varsitt nördtillbehör: Kyrkohandboken respektive en mp3-spelare laddad med Språket i P1).

Det är guld.

Jag mår så bra av att vara utomhus och av att göra saker.

Låt det aldrig ta slut

2007-08-04T18:47:00.000+02:00

Ifjol pyntade vi vår lastbil...

...och sedan åkte vi. Vi dansade hela vägen och sköt på publiken med såpbubbelpistoler. Det var amazing.

I år är jag i helt fel stad. Ser efter-paraden-galan på webb-tv, dricker jos och äter muminkex och har en saknadsklump i magen. Shit, liksom. Ett helt år kvar tills nästa gång.

(Bild #2 är © Stockholm Pride 2006 - och ja, jag har snott den.)

Bajs

2007-08-02T20:41:00.000+02:00

I och II.

Är man inte på det ena stället så är man på det andra. Läge för konspirationsteorier?

KVN9BS v2.0

2007-08-01T20:37:00.000+02:00

Min favoritmånad har börjat med bravurväder (jag tror inte att det har regnat en enda gång idag).
Det verkar som om jag har lärt mig bada med uppsikt över och ansvar för barn utan att vara rädd.
Människor från förr har hört av sig på bra sätt. Idag fick jag t.ex. sms från Britta som sade att hon nog passerar Göteborg snart.
Det löser sig med det ekonomiska. Bonus är att jag kommer att få mer lön än jag trodde eftersom jag jobbar mer än jag borde. Nej, än jag tänkte, menar jag.
I lördags letades det skatt. Vi hittade ingen sådan, men vi hittade Jupiter. Eller om det var Saturnus.
Skolan börjar snart. Jag ser med tillförsikt fram emot t.ex. hab-praktiken.
Tvestjärtarna verkar ha lämnat mitt kök.
Det växer saker utomhus som man kan äta. Som citronmeliss och hallon.
När vi spelade luftgitarr i baksätet.

Vad gör jag här?

2007-07-30T20:46:00.001+02:00

Varför är jag inte där?

---

Dagens crappy mobilfoto från jobbet:

Måndag morgon börjar man tidigare. Bussarna passar inte så bra; jag kommer tjugo i men det gör inget. Jag hinner ligga i gräset en stund och känna hur konstigt det är att vara där ensam.

Min fotboja och jag

2007-07-23T21:43:00.000+02:00

Idag kände jag för första gången behovet av att komma ut på jobbet. Prick två veckor tog det, yay yay, innan samtalet på förekommen anledning kom att handla om alla personalbrudarnas respektive mellanstadiepojkvänner.

I en sekund har man plötsligt valet:
a) Säga det man tänker, och därmed vända samtalet och uppmärksamheten i en helt annan riktning än man tänkte, och därmed tvingas ägna en stund åt att styra det hela tillbaka till ämnet för att återigen få möjlighet att säga det man skulle eftersom alla bara hörde lesbisklesbisklesbisk första gången man sade det, eller
b) skita i det, och till slut uppfattas som tyst och opersonlig, kanske åsiktslös och tråkig.

I efterhand önskar jag som vanligt att jag hade kommit på alla de där snygga ämnesglidningarna och formuleringarna i tid, så att jag hade kunnat lägga fram alltihop på ett till synes okrystat sätt. För jag hör alltid det krystade i rösten när jag säger det, jag hör hur medveten jag är om att jag säger något annat än jag ytligt sett säger. Jag tycker inte om det. Nej, jag tycker illa om det så till den milda grad att jag gärna låtsas att jag inte riktigt vet vilka som vet och vilka som inte vet, och att jag inte bryr mig så mycket om det. Det är inte sant - i själva verket har jag stenkoll. Gränsen är knivskarp. Jag har ju övat på att se den i tio år nu, vridit och vänt på den, hatat den, sparkat den så långt det går åt sidorna, lagt den tillbaka, accepterat den, njutit av den, spottat på den och försökt hitta sätt att smyga över den utan att det blir en Grej. I tio år.

(Och jag tror inte att det går att sluta vara medveten om den så länge den finns kvar. Det enda sättet är att sudda på själva gränsen. Det är det som är queer, ni vet...)

I alla fall, jag sade det inte. Min jobbrolls lite tysta, tillbakadragna och integritetssuktande image späddes därmed på ännu en skvätt. jag slår mig för pannan och tänker att jag borde ha kommit ihåg att det alltid kan finnas ett egenvärde i att berätta.

Duh.

Dock har jag varit queerpedagogisk med barnen. Jag rättar dem inte när de blandar ihop "hon" och "han" och "henne" och "honom", jag frågade en flicka om hon hade två pappor (när det lät som om hon kanske hade det fastän jag egentligen visste att hon inte) och jag blev inte det minsta förolämpad när fredagseftermiddagens sista fråga i bussen hem var om jag var tjej eller kille.

"Ja, gissa, vad tror du?"
"Kille."

But it's friday night; I'm more tired than alive

2007-07-20T23:14:00.000+02:00

What I need is a program that could defrag my heart
What I need is a program that could defrag my heart
Or else I need a new heart

(Britta Persson - Defrag my heart)

Hårddisken, däremot, har jag bråkat färdigt med. Nu är den snäll, så snäll. Det var min kväll. Imorgon skaffar jag ett pass, tvättar och filar vidare på guacamolereceptet. Vi når snart fulländning, min cayenne och jag.

Arbetsskada

2007-07-17T20:57:00.000+02:00

(Ja, jag ska blogga om något annat än jobb, någon gång.)

Men nu är det Morden i Midsomer. Gonatt.

Västkustskt

2007-07-17T20:06:00.000+02:00

Ny vecka, nya barn. Nya aktiviteter. Jag lär mig att fiska krabbor, det är inte svårt. Jag lär mig att låtsas att det är roligt när det inte är roligt, det är svårare. Imorgon kommer brandkåren och sprutar vatten på oss.

Sömn

2007-07-16T21:39:00.001+02:00

Det är kriget varje natt. Kriget, och den svåra konsten att släppa kontrollen på ett kontrollerat sätt.

Vi har ingen autopilot, jag och min kropp. Jag är rädd för att det kanske var jag som förstörde det. Och för att det inte ska gå att laga igen.

What can I do to make you care

2007-07-14T22:03:00.000+02:00

Jag har ett sommarjobb där jag lär mig saker. Den här veckan har jag varit med ett barn som har lärt mig om autism och om hur man kommunicerar med någon som nästan inte ger någon respons. Jag har pratat mycket, pratat lite, pratat långsamt och med korta meningar, tecknat, pekat, visat bilder, frågat på olika sätt, frågat många gånger, låtit bli att fråga, sjungit och trummat, väntat in och väntat ut. Lyssnat och tittat.

Varje morgon hämtade vi fem barn med minibussen och varje eftermiddag körde vi dem hem igen. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag sprang Barnet genast mot hemmadörren och in, utan att verka det minsta intresserad av något annat än att komma hem. Fredag stannade hon kvar på trottoaren, sträckte ut armarna och kramade mig länge. Bara mig, inte någon av de två andra vuxna som var med i bussen.

Jag kom igenom skalet. Inte många mil igenom, men igenom. Jag gjorde ett bra jobb och jag fick beröm som var helt befogat.

---

I konceptet med minibussen ingår även tre timmars daglig dos av Lugna Favoriter. Jag smider planer om att smygvrida reglaget till någon SR-kanal och hålla tummarna för att ingen märker något, men då och då dyker det trots allt upp några rader som träffar straight on på ett alldeles nytt sätt. Lyssna själv:

Dag 1

2007-07-09T21:23:00.000+02:00

You're in the army now. Oh-oh-oh, you're in the army now.

(Status Quo - In the army)

Och det är 33 timmar och 23 minuter sedan jag sov och jag orkar snart inte göra något annat än att gråta.

Kvasimem/veckans och nuets nio bra saker

2007-07-08T01:00:00.000+02:00

Jag har varit på 40-års-kalas. Dels var det trevligt, och dels gav det mig ett antal skojiga vuxenpoäng. Fast Patrik fick flest, för det var hans födelsedag.
Jag hade en spontant internetfri dag i tisdags. Det var en fin dag, jag åkte till Frölunda Torg och köpte en ljuslykta till balkongen, lagade och åt mat alldeles till bara mig själv, med efterrätt (tofuglass med passionsfrukt rulez!), och läste Megafon i ljuslykteljuset på natten, inlindad i en filt. Jag alltså, inte tidningen. Jag tror jag badade badkar någonstans där mittemellan också.
Jag och Maria afterworkade och skulle sedan äta efterrätt i form av 7-eleven-kaffe och -kaka på kajen. Det var svårt att hitta ned dit för det var en massa inhägnader överallt, så vi spillde hälften på vägen och på våra kläder. Men vi var glada ändå och pratade om intressanta och hypotetiska saker. Maria är sjukt bra att prata med om intressanta och hypotetiska saker.
Jag har köpt ekologiska och fairtrade:ade lyxvaror på Ekostore. Karin köpte dinkel (hon är så nyttig), jag köpte kakao och muscovadosocker. Och te. Och tofu och fänkål.
Jag har bakat kakor av ovan nämnda muscovadosocker. De blev goda, och söta. Det kanske inte är så konstigt.
Jag är medveten om de dåliga saker som pågår inuti mig och att jag behöver göra något åt dem. Jag har motivation. Det är en bra sak att ha.
Jag har tvättat så jag har något att ha på mig på jobbet nästa vecka. Återstående projekt: laga knappen i shortsen. Om jag hittar den.
Jag gläder mig fortfarande åt att euro-kursen gör att Eindhoven-resan i augusti kostar lite mindre än den gör om man bara räknar på en höft. 200 € blev inte 2000 SEK utan 1800-nånting. Det är pengar över till flera öl, t.ex.
Jag fick som utmaning av Ylva att skriva nio bra saker. Det var en fin utmaning, så det är den nionde bra saken.

Hörde elden slicka på din sträng

2007-07-03T01:25:00.000+02:00

Kommit hem. Kommit tillbaka. Kan inte sova.

Jag vill inte säga det egentligen. Jag tänker "men det är ju inte det mitt liv handlar om" som om det fanns ett tema, som om livet handlade om något annat än sig självt.

Det här med anonymt bloggande börjar faktiskt kännas lockande. Jag vet två jag skulle kunna ha.

Det var en gång ett hem

2007-06-30T00:41:00.000+02:00

Folk har lite omodernare kläder, lite mindre smink och smutsigare skor. De står till vänster i rulltrapporna utan att ens snegla över axeln när någon närmar sig bakifrån. De hälsar på busschauffören, äter Sveriges godaste hamburgare på Max och de pratar en fin dialekt. De går lite långsammare, mer planlöst på gatorna.

Jag har, bokstavligen, grävt i mitt förflutna. Jag har sparat och jag har kastat, kört kassar med kläder och saker till Myrorna och pappersinsamlingen. En del var lätt, en del var svårt. En del var omöjligt, så det lade jag i kartonger istället. Karantänkartonger. Jag tänker att jag ska ta tag i det en annan gång, men, ingen orkar gräva hur djupt som helst i det som är gammalt. En del saker måste få ligga stilla tills de har orkat sortera sig själva. Man vet att det aldrig kommer att hända.

Jag har träffat de äldre generationerna. Pappa sover inte på nätterna, det är för att farmor och farfar har gett sig in i något som är alldeles för stort. Mannen som skulle sälja halva deras tomt, riva deras hus och bygga ett nytt och varmare hade inte bara rent mjöl i påsen, samtidigt som det har slarvats med avtalen från alla håll. Pengarna är slut. De är rädda för att flytta. Nej, de är rädda för att dö. Farfar ältar i evinnerlighet och vägrar kompromisslöst tro att någonting behöver lösas, vägrar vika sig en enda millimeter, vägrar som alltid tro något ont om någon. Farmor flyr ut i köket. Jag följer med. Vi bygger en jordgubbstårta. "Stormen, jag orkar inte mer", säger hon. "Jag vill bara kräkas på alltihop."

"Stormen, lova mig att säga ifrån när jag är för gammal för att göra husaffärer", säger pappa i bilen efteråt. Och jag lovar.

Jag har varit här i två veckor. Jag har hunnit få hemlängtan, och jag har hunnit känna den där känslan av att "jag kanske skulle kunna stanna kvar här ändå..." Jag har ätit marmelad och druckit te. Kört moped, fotograferat. Lekt med Jola. Blivit myggbiten. Sovit. Slängt upp en ny bild av mig själv på alla mina internetställen. Jag ler och kisar mot kameran i kvällssolen. Jag har inte gråtit en enda gång. Det är inget jag är stolt över.

Typiskt dåligt tecken

2007-06-25T23:25:00.000+02:00

Det lilla

2007-06-25T19:20:00.000+02:00

Det blir inte så mycket till att skriva. Det är mer till att växla ned, plocka bland sina gamla saker (allt skall röjas innan lördag 16.52), leta secondhandfynd med Jola och titta på husen, himlen och träden.

Idag finns det inget kranvatten. Rödakorshjärtat analyserar det ur ett hållbar utvecklings-perspektiv. Gå och kissa, tvätta händerna... Nej hoppsan.

Koka en kopp te? Nej, varm Oboy är inte samma sak.

Natten

2007-06-23T01:47:00.000+02:00

"Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt"

Bilden är tagen vid 22-tiden. Jag var ute igen strax efter midnatt, himlen var ljusblå och orange men ingen kamera i världen kan göra det rättvisa. Ni får helt enkelt komma norrut i midsommartider och se själva. Jag lovar att ni inte kommer bli besvikna. Jag lovar att er dygnsrytm kommer självdö och bli precis som min.

(Citat: Verner von Heidenstam)

Inbyggt alarm

2007-06-20T22:02:00.000+02:00

Inatt vaknade jag med feberyra och -ångest. Somnade om, vaknade, somnade om och vaknade i en evig röra. Vaknade på riktigt vid elva, vinglade ut i badrummet och var tvungen att kura ihop mig på golvet för att inte svimma innan jag fick ut termometern ur medicinskåpet. Trettionio grader. En Ipren. Och jag tänkte att fan, nu blir jag liggande. Halvsomnade framför en film.

Tre timmar senare var jag feberfri och ganska pigg. (Okej, jag förstår att Iprenen spelar in här, men... ändå. Det håller ju i sig, jag har bara lite ont i huvudet nu.)

Det konstiga är att samma sjukdomsförlopp har drabbat mig fler gånger än jag kommer ihåg att räkna till det här senaste året. Plötslig nattlig feber, övergående nästa dag. Ibland samma mönster flera nätter i rad. Alltid vid förändringar, uppbrott och andra jobbigheter. Konstiga, konstiga kropp.

Kloka, kloka kropp?

Hör du mig, hör du mig

2007-06-17T12:24:00.000+02:00

Det var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar

Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår blinda tro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi, och jag

(Kent - Sundance Kid)

Okej, nu åker jag.

Resfeber?

2007-06-16T17:01:00.000+02:00

Jag åker norrut imorgon. Hela dagen och halva natten på spårvagn, tåg, buss, flyg och bil. Jag borde packa men jag sitter framför datorn och dricker öl istället. Snälla lilla dumma känsla, försvinn.

(Jag åker inte bara för att jag tror att jag måste. Jag har ett mission den här gången. Nej, jag har två. Ett fysiskt och ett mentalt. De är viktiga, de ska även avrapporteras i efterhand. Jag känner mig viktig. Och ensam. Och viktig.)

...och ännu mer om balansen

2007-06-15T16:38:00.001+02:00

Vi leker att vi är ute och kör bil. Alla trafikljusen lyser gröna. Vi kör fort, fort genom korsningarna och skrattar åt alla som tvärbromsar och tutar när vi kommer. Vi är snabbast, vi tycker oss ha kontroll över allt och vi är bäst i världen. Tills vi plötsligt inte hinner se skyltarna om vägarbetet. Ett stort hål i asfalten, inte en chans att hinna stanna i tid.

--"--

2007-06-14T23:24:00.000+02:00

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt är alla trafikljusen röda. Det är lätt, vi måste stanna. Vi måste stå stilla precis här en stund och det finns inget annat vi kan göra. Vi vet inget om vad som händer bakom nästa kurva, och det finns inget sätt att ta reda på det än. Vi kan bara vänta.

Vi leker att vi är ute och kör bil. Plötsligt blinkar alla trafikljusen gult och trasigt. Det är svårt, vi måste se oss för, noga. Vi måste se efter om det finns alternativa regler i form av skyltar. Vi måste ta ansvar. Välja väg. Köra eller inte köra, släppa fram eller inte släppa fram. Förutsäga medtrafikanterna och välja rätt tillfälle att gasa. Förr eller senare blir vi tvungna att ta en risk.

Vi kan önska: Vi leker att vi är ute och kör bil. Trafikljusen fungerar precis som de ska. De är röda, gröna eller gula, omväxlande, allt efter behov och situation. De hjälper oss. Trafiken flyter på. Vi krockar inte. Vi kommer fram. Vi kommer dit vi ska och vi kan ta det alldeles lugnt.

There's a crack in everything. That's how the light gets in

2007-06-14T00:33:00.000+02:00

Det är svårt att bry sig om sig. Svårt att stå och väga i det där kaoset av långsiktighet, tröst, tämjande, främjande, berg, självkritik, impulser. Det är lättare att ha släppt taget och bara låta allt förfalla.

Snälla, låt det vara värt det.

Med blid och livlig värma

2007-06-13T00:18:00.000+02:00

Det är mycket nu, kunde man ha sagt, det är mycket nu men det är mest mycket av ingenting kanske. Det är mycket av värme. Jag tål det inte, jag vill bara ligga på sängen invirad i blöta handdukar hela dagarna. Jag tål inte gräset heller, har jag upptäckt, men det är en annan sak. Malmö var en vägg som slog emot mig så fort jag steg av tåget, och fortsatte med en tredagars massiv allergichock (jag var inte ensam om att plågas).

Igår sov jag till 14:17. Inatt sov jag med balkongdörren på vid gavel. Då kändes det lite mindre som syrebrist när jag vaknade. Jag får ångest av att inte kunna springa ifrån det,

så biljetten norrut är bokad. Söndag. Det blir flyg den mest plågsamma sträckan i år, trots priset, jag försöker inbilla mig att jag kommer att ta tåget tillbaka sedan. Jag tvivlar. Men längtar. Svalkan, luften, stranden, farmor.

EFIT 070609

2007-06-12T21:25:00.000+02:00

(EFIT - vad sjutton är det?)

06.48 EFIT - denna gång i Malmö, med sängklotter på vandrarhemmet.

07.48 Vi hade första frukostskiftet. Därför har vi tid att vila innan det är dags att gå till bussen.

08.53 Mjukstart bland skärmarna.

09.49 Det bor så många saker i hjärtat när det gäller idéer och engagemang och sånt där. Men hjärtat självt, ni vet - det bor här.

11.07 Demokratiska processer. Det är dem jag är här för att supporta.

11.46 Mitt i alltihop dyker det upp en massa bananer.

12.46 Snabblunch (inklusive påfyllning av vätska och koffein) innan det är dags att sätta sig och skriva ihop det där demokratiska.

13.43 Plenum.

Glömmer en timme, men den ser ut ungefär på samma vis.

15.29 Samtidigt i foajén.

16.46 Manifestation för ungdomsinflytande. Och hetta; alla står och kurar i skuggan under träden.

17.45 Hinner träffa A en stund.

19.05 Sedan är jag trött, trött, trött och hungrig och håller på att tappa humöret. Men Jola ger mig en nektarin (tack igen) och jag fixar en halvtimmes ensamtid i form av promenad. Sedan känns det bättre.

19.44 Tangopalatset, i väntan på maten.

20.42 Maten. (Den såg godare ut innan den var halväten.)

21.46 Sedan: norrländsk stand-up. Hon var såhär röd i verkligheten också.

22.42 Alla andra är också röda.

23.48 Jag och Maria vandrar hem till vandrarhemmet och det känns som utomlands.

00.42 Gonatt.

Hej lilla värld

2007-06-07T22:19:00.000+02:00

Jag har jobbat. Eller, jag har inte jobbat, men jag har varit på mitt sommarjobb och fått betalt för det. Betalt för att sitta i skuggan i gräset på en fin ö och prata och lyssna och skratta. Och äta.

Och jag tänkte att jag skulle skriva värsta blogginlägget om festivalen (/festivalerna) som var, för det är så mycket tankar kring allt det där, men jag orkar inte eller har inte ro för det liksom hoppar omkring en massa andra saker i kroppen och huvudet. Jag kan istället sammanfatta det som: hej gyttjepöl (jfr brudens krönika i senaste numret av QX (sid 11 i pdf-versionen)) och hej pengar-som-maktmedel.

Eller okej:

Det finaste ögonblicket av alltihop var när jag och två gymnasieklasskamrater beställde öl samtidigt i söndags (ja, jag vet, det är så galet, det fanns verkligen tre av oss där på den där lilla ytan - tänk så sjukt mycket folk där hade varit om alla Sveriges gymnasieklasser hade varit lika välrepresenterade). Vi hade setts tidigare under helgen (i mer nyktert tillstånd) och bara hälsat lite på varandra (gymnasieklassen hade inte världens bästa sammanhållning), men nu stod vi plötsligt där, upptryckta mot bardisken och liksom utkristalliserade oss. Den ena av dem har jag träffat innan, på flygplatser och sådär när man springer ihop på mellandagsrean när alla är hemma. Den andra var jag ovän med hela gymnasiet och henne har jag inte sett sen dess, förutom att jag spanade in henne från cykel vid Korsvägen en gång och inte kom på förrän efteråt att det var hon.

Nå, med "ovän" menar jag inte att det skulle ha varit ett tre år långt bråk, för det var det inte, utan snarare att det var en konstant dålig och okamratlig stämning. Det galna är att det är så lätt att se det nu när man står utanför tiden och ser på, det här med att två identitetskriser på samma ställe blir automatiska krockar och automatisk, eh, krisutrymmeskonkurrens? Det här med att det är så svårt att lyfta blicken över kanten på sin egen lilla ångestgrop och se någon annan människa och kanske dra en parallell till något som kanske handlar litegrann om samma sak. För tänk hur annorlunda allt hade kunnat vara om vi hade sett varandra. Tänk vad små vi var. Tänk vad stort livet var. Tänk att vi satt där på studentdagen och tyckte att valet av vilken låt vi skulle sjunga medan vi sprang ut (genom nödutgången, fredagen den trettonde, i det begynnande regnet) var det viktigaste valet i livet.

I alla fall så slöt vi officiellt och bokstavligen fred, skålade och gav varandra komplimanger. Det var, som sagt, helgens ögonblick.

Jag har även litegrann lyckats stabilisera och stadfästa relationen med en alldeles ny vän. Hon med språket. Hade det inte varit för henne så hade jag med största sannolikhet aldrig hamnat i den där baren, i och med vilket vi osökt kommer in på fortsättningen av gyttjepölandet. För det räckte inte med vår lilla gymnasie-reunion, utan tidigare på dagen, i parken, i sluttampen av efter-paraden-spontan-dansbands-dansandet dök plötsligt tuffaste flatan från högstadiet upp mitt i alltihop. Alltså, en av de två första öppna flatorna jag såg i verkligheten (den andra var hennes dåvarande flickvän), och som jag inte alls kände men som ändå någonstans spelade en väldigt stor roll, som just roll(-modell). För några veckor sedan hittade vi varandra på QX och kände igen. Nu stod hon där hand i hand med en kompis kompis (som jag hängt med lite under helgen och som pratat en del om sin flickvän, d.v.s. högstadieflatan) och var ihop. Alltså, ihop. Och plötsligt fick jag en uppenbarelse av klarhet, så där som i säsongsfinalen av L word säsong 3, och The Chart utvecklade på ett genialiskt sätt en ögla som spände över fyra städer, ett internetcommunity och nio år av tid.

Gyttjepöl, jo jag tackar.

Sjukt roligt

2007-06-06T21:16:00.001+02:00

Lyssna noga:

Fest i valen

2007-06-02T20:10:00.000+02:00

Jag minns inte var festivaldagen började, men någonstans framemot slutet av dagtidsdagen utmynnade den i diskussioner i stil med "men vad ska vi ha identiteter till egentligen?" och jag blev alldeles matt av all teori och alla djupare, mer genomtänkta tankar än mina, de ännu ogenomträngda grupperna av radikalflator och det obefintliga syret i lokalerna.

Så jag tänkte att jag kanske inte orkade med något partajande ikväll ändå och att jag borde åka hem och sova men att det ju är slöseri med helig festivalhelgstid och fram och tillbaka. Men så åkte jag ändå (med trean, jag åker alltid med den när jag behöver tid att sitta ned och lugna mig, jag gillar trean). Jag tänkte att jag ju alltid kunde åka tillbaka senare om jag kände mig pepp.

Just när jag klivit innanför dörren här hemma ringde Maria och sade "hej, jag vet att du tycker att jag maskar det här med festivalen nu, men kan vi inte dricka öl på din balkong istället?"

Åh! Bra att man har vänner som vet vad man vill när man inte vet det själv.

Bemötande, makt, respekt och servicemind

2007-06-01T11:50:00.000+02:00

Igår damp det ned en kallelse till läkarbesök på psykiatriskmottagningnordostsöder, jag vet inte varför, kanske av ingen anledning alls, kanske för att deras datorer någonstans spottade ut en påminnelse om att jag inte varit där på åtta månader eller så. Jag har tänkt lite fram och tillbaka, och slutligen bestämt mig för att inte.

Idag ringde jag för att avboka.

På det första numret tutade det länge. Sedan tutade det upptaget.

På det andra numret sade en telefonsvarare att personen jag eventuellt sökte var på semester. (Inte för att jag vet vem det var jag sökte, men.)

På det tredje numret svarade en tant. Först lät hon glad och frågade vem jag skulle till och när det var och jag tänkte att saken var biff, att jag hade hittat en person som faktiskt var en riktig människa. Sedan började det tuta igen. Och sedan tutade det upptaget.

Jag ringde upp samma nummer igen och sade "hej du, du kopplade mig någonstans dit det var upptaget". Tanten satte mig på mute och en stund senare tog hon fram mig igen. "Jag kopplade dig till sekreteraren. Hon kommer tillbaka klockan tretton."

"Finns det inget direktnummer man kan ringa?" frågade jag. "Jag har redan ringt runt halva stan och vill gärna..."

Klick.

Att inte orka ringa upp igen kostar 350 kronor som jag inte har.

Wierd

2007-05-31T19:38:00.000+02:00

Jag: "Det kan vara svårt att höra nasaliseringen av a:et i /mamma/ även om vi faktiskt lyssnar medvetet efter den, eftersom vi är så vana vid att den finns där."

Word: "i /mamma bör inte omges av mellanrum."

Tur att det finns funktioner som är som gjorda för att pigga upp en såhär i sluttampen av hemtentan.

Ord som jag kan men som Words stavnings- och grammatikkontroll inte kan: laminärt, fonationsstyrka, fonation, adducerade, subglottala, trachea, fonera, intraorala, residualvolym, handouts, LTAS, långtidsmedelvärdesspektrum, EPG, r-ljud, koartikulationsstrategier, apraxi, talproduktion, koartikulation, artikulatorerna, nasaliseras, perceptoriska, talsignalen, invariansproblemet, invarians, talperception, H&H-teorin, spektrogram, artikulatoriskt, broskdelen, membrandelen, fonationen, akustiskt, flödesglottogrammet, perceptoriskt, talhastighet, litegrann, jitter, shimmer, meän kieli, älvdalsmål, larynxtubens, larynx, tvärsnittsyta, larynxsänkning, delton, resonanser, klustrade, duration, talrytm, isokronin, syllable-timed, stress-timed, dysartri, tontopp, framåtlutning, konjunktioner, meeen, odistinkt, röstlära, stimuluset, stimulusen, diskriminations-maximumen, hejdå-pusspuss-jag-älskar-dig, tågfönstret, McGurk:ade, orundade, ihopsatt, McGurk-effekten, fonetik, TPPA-C, vt.

...så det kanske inte är så konstigt att den klagar på stilnivån varje gång jag försöker svänga mig med något snyggt. "Beakta ordformen ej. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande." Varför tror du alltid att det är "vanlig text" jag skriver, lilla Word?

Topic drift

2007-05-29T20:43:00.000+02:00

Strategi för hemtentan: äta mycket Bragokex, svara mycket och kreativt på de roliga frågorna, svara så lite som möjligt på de tråkiga/svåra frågorna, bli klar ett dygn innan deadline.

Idag har jag svarat på en fråga. Jag är stolt över mitt svar för jag fick in både teckenspråk, genusperspektiv, klinisk tillämpning, personliga erfarenheter och orden "åtbörd" och "diskurs" på en enda sida. (Okej, jag kanske har överarbetat det lite.)

Här får ni läsa:

17) Vid perception använder vi inte bara den akustiska signalen för att uppfatta vad som sägs. Ge exempel på icke-verbal information och situationer när detta är till stor hjälp. (2 p)

Vi använder visuell information både på segmentnivå och på en mer övergripande samtalsnivå. Hur mycket varierar radikalt – det finns ingenting som säger att det överhuvudtaget måste finnas en akustisk signal för att vi ska kunna kommunicera med varandra, utan det finns hela språk (teckenspråk) som helt och hållet bygger på visuell information.

Även de av oss som inte kan teckenspråk klarar oftast att gestikulera fram enklare budskap eller åtminstone att stödja vårt tal med gester, ansiktsuttryck, ögonbrynsrörelser, nickningar och andra åtbörder. Denna förmåga använder vi särskilt mycket i situationer där ”signal to noise ratio” är hög, d.v.s. där det vore oekonomiskt och riskabelt att försöka förlita sig enbart på den akustiska signalen på grund av att den på ett eller annat sätt störs. Exempel på situationer: när vi beställer öl i den stimmiga baren, när vi är domare i en fotbollsmatch och när vi vinkar hejdå-pusspuss-jag-älskar-dig åt vår partner genom tågfönstret. Vi förlitar oss också mer än vanligt på visuell information på samtalsnivå när vi talar ett språk som en eller flera av samtalsdeltagarna inte är så bra på, eller när vi av någon annan anledning har svårt att förstå varandra. Ibland gör vi detta omedvetet och ibland gör vi det väldigt medvetet, som när vi introducerar en visuell form av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) för någon som har ett kommunikativt funktionshinder.

Även när vi inte gestikulerar är den visuella kanalen viktig för samtalet. Dels läser vi på läpparna (speciellt om vi har en hörselskada) för att bättre urskilja själva orden och dels uppfattar vi mycket av emotioner och diskurs genom att titta på varandra.

Hur visuellt beroende vi är på segmentnivå varierar från fonem till fonem och person till person, och även med kön och kultur. Niklas Öhrström och Hartmut Traunmüller testade McGurk:ade svenska rundade och orundade vokaler i en studie¹ och kom fram till att de flesta svenskspråkiga lyssnare, särskilt kvinnor, använder den visuella signalen mer än den auditiva när de ska avgöra om en vokal är rundad eller ej. Lyssnarna tycker sig t.ex. höra ett [ø:] när de får ett stimulus i form av ett auditivt [e:] ihopsatt med ett visuellt [y:]. Författarna hittade dock inte alls något liknande fenomen för perceptionen av vokalers öppenhet, trots att ju även det är något som är lätt att uppfatta visuellt om man tittar efter det.

Det vore intressant att bygga på Öhrströms och Traunmüllers studie med ett genusperspektiv. De har själva ett resonemang om varför McGurk-effekten fungerar sämre på japaner (både män och kvinnor) än på andra människor – i den japanska kulturen anses det oartigt att titta på den som pratar, varför man lärt sig att lita mer på sin auditiva perception och mindre på sin visuella även i de fall man faktiskt tittar på talaren. Det skulle kunna vara så att det ligger i den maskulina rollen att undvika att titta på talaren, och att män därför på samma sätt som japaner lärt sig att lita mest på sin auditiva perception. (Men om det förtäljer artikeln ingenting.)

¹ Öhrström, N. & Traunmüller, H. (2004). Audiovisual perception of Swedish vowels with and without conflicting cues. I Proceedings of Fonetik 2004. Dept of Linguistics, Stockholm University

Det här är viktigare än ni tror

2007-05-28T23:32:00.000+02:00

Jag vägrar att vara rädd. Jag har på något vis alltid vägrat och jag tänker alltid fortsätta. Det är mitt sätt. Visst idkar jag försiktighet - åtminstone den där enda augustiveckan när jag står i utgången från Pride Park vid stängningsdags och plockar av mig passerkort, dogtag och regnbågsattiraljer, för det blir så tydligt då. På vägen till tunnelbanan. I tunnelbanan med extrapoliserna som vandrar mellan vagnarna. När jag byter till nästa tåg och där inte längre finns några extrapoliser. Jag är försiktig. Det är försiktig jag är. Jag vägrar att vara rädd.

Jag vägrar att gå omvägar på nätterna. Jag tar spårvagn, aldrig taxi. Jag vägrar att hålla andan genom gångtunneln upp från hållplatsen, vägrar att undvika att röra mig utomhus ensam, vägrar att använda knepen med mobiltelefonen och nycklarna och allt det där. Jag andas djupt med magen. Jag har rätt till min kropp, mitt utrymme och till att inte vara rädd.

Det är mitt enklaste sätt. Mitt enklaste ätt att hantera risken som ändå alltid finns där. Rädsla skulle inte göra skillnad, rädsla skulle bara begränsa mig.

En dag som idag är det särskilt viktigt. En dag som idag spelar det ingen roll att det är dag och att det är på jobbet - ska man vara rädd så måste man vara det hela tiden. (Mer om det, i ljudform.)

Det finns ett vi. Det finns en samhörighet. Och för varje kränkning, varje hatbrott och varje smädelse växer den samhörigheten starkare. Vi ger aldrig upp. Det är på liv och död. Kärleken är okränkbar.

På riktigt.

Dagens ord är stimulus

2007-05-28T14:13:00.000+02:00

...för vad heter det i bestämd form plural egentligen? Stimulisarna? Stimulina? Spirulina?

SAOL (12. uppl., 4. tryckn.) klargör att det heter en/ett stimulus i obestämd form singular och stimulus eller stimuli i obestämd form plural. De bestämda formerna lämnar man dock därhän.

SAOB ger inget mer matnyttigt, förutom en alternativ och ovanlig men söt sidoform: stimulum, stimulet.

Låtom oss googla:

Heter det en eller ett stimulus?
Man kan säga både en och ett. (5/14/1998)
Länge rekommenderades bara n-formen i Svenska Akademiens ordlista. I dag är dock t-formen vanligast. Denna form låter sig också lättare böjas: ett stimulus; stimuluset; flera stimulus; stimulusen. Även pluralformen stimuli förekommer.

(Källa: Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård)

Men:

Stimuli är pluralformen av en stimulus. "Stimulit" är både fel genus och fel numerus; korrekt bestämd form singularis är det otympliga stimulusen.

(Källa: "Farliga ord och vanliga oarter i företagsekonomiska rapporter och uppsatser på svenska")

Inte helt enkelt, uppenbarligen. Personligen tänker jag välja Läkaresällskapets linje, då den känns både logisk och tydlig.

Tack till Karin, som väckte språknörderinerven genom sin spännande fråga.

Bonuscitat: "De starkaste kemiska och mekaniska stimuli kunna icke bringa .. (pulsådrornas trådiga hinna) i rörelse hos ett lefvande djur"... Uääh.

Vardagslördag

2007-05-26T18:39:00.000+02:00

Jag är ganska duktig ändå. Jag sitter på balkongen och slappnar av utan att tänka på alla deadlines som biter mig i svansen (det är duktigt, jag behöver det), jag börjar skriva på hemtentan på allvar (det är duktigt, den deadlinen är inte töjbar) och jag springer upp och ned i trapporna med tvätten halva eftermiddagen. Jag blir inte ens irriterad när jag kommer ned innan maskinen är klar, utan går ut och tar en femminuters powersolning utanför dörren istället. Det luktar grill och gräs och känns som sommar.

Det var plussidan. På minussidan noterar vi att jag har glömt att äta igen. Kan man leva på rabarberyoghurt, müsli, glass och rå potatis?

Man behöver inte göra det så svårt

2007-05-24T22:31:00.000+02:00

Ibland kommer det där behovet av att teambuilda. Det kan handla om en så enkel sak som att man inte har gjort det på länge, eller så kan det handla om att något grundlöst dåligt har legat och grott en stund och behöver antingen stickas hål på, talas ut om eller helt enkelt bara överbryggas med bättre saker.

Man har inte råd att slita ut relationer man tycker om, det har ingen.

Samtidigt: Jag har inte råd att dela ut mig själv mer än såhär.

KTB, KBT, KGB, HBT, ICD, OCD, IPA

2007-05-23T16:37:00.000+02:00

Cykeln är hel och bakdäcket glänser av en flashig reflexrundel utan smuts. Jag är på en skola jag inte behöver vara på, jag gick uppför den långa backen hit bara för att hitta en dator med tillhörande stol (KTB a.k.a. Kurs och tidnings-biblioteket är annars ett fint ställe, men de har inte stolar).

Av någon anledning är Blogger på svenska här. Det är inte som man är van. Det nästan enda de har låtit bli att översätta är texten på knappen "Publish post". Jag förstår inte varför, det är ju svårt att bara råka glömma den. En annan konstig sak är att skärmen flimrar. Jag vet inte om det är för att det är en knasig skärm eller för att jag är trött i huvudet och inte van vid tjock-skärm.

Det finns alltså mycket man kan fundera över. T.ex. vad man ska stoppa i sig på årets första Slottsskogs-picknick som infaller ikväll. Om jag stjäl/lånar en gaffel härifrån kan jag köpa potatissallad. Mmm, potatissallad.

Visa mig din cykel och jag ska säga dig vem du är

2007-05-22T20:47:00.000+02:00

Idag sjönk cykeldäcket ihop mitt i backen upp mot Sahlgrenska. Fyra punkteringsfria år hade slutligen nått sitt slut, och jag låste suckande fast den skadade i ett träd utanför akutintaget och vandrade vidare mot Humanisten. Jag kom för sent.

Nu är den hos en cykellagare och ska få nytt däck och nya bromsklossar. Det är ungefär vad jag också skulle behöva. Platt och matt.

Somna somna

2007-05-18T23:54:00.000+02:00

Imorgon gifter sig Karin med sin Gustaf. Detta, i kombination med den alltid så onda geografin, leder till att jag tänker dra mig själv ur sängen inatt vid fyra någon gång. Det är om fyra dyra timmar.

På tåget ska jag sova vidare och pilla på min nya fina mp3-spelare.

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor

2007-05-18T00:24:00.000+02:00

Ont överallt, stark men porös, jag kommer aldrig att klämmas tyngas pressas men om jag lägger mig ned nu kommer ryggraden att spricka och nacken gå av.

"Här ligger ångest och prylar i drivor
Jag unnar mig skivor
De hjälper mot ledan
precis som du"
(Winnerbäck - Tvivel)

Mycket är ogjort. Sömn är en sak.

Sluta upp vs. sluta upp

2007-05-16T23:41:00.001+02:00

[x] Klippa mig
[x] Skaffa ett jobb

Yay!

Och här sitter jag och har ont i magen och skriver ett tal. Men det är okej, så när som på prestationsångesten som alltid dyker upp när det handlar om något som ligger mig varmt om hjärtat. Som redovisningen vi hade igår: jag och Ylva snabbrefererade artiklarna vi läst och ägnade sedan större delen av våra 10 minutes of fame åt att förklara vad genus är, vad genusperspektiv är och varför författarna till just våra artiklar gjorde en miss när de inte använde det.

Det gick hem. Klasskamraterna var glada och intresserade och berömde efteråt. Handledaren kläckte ur sig ett "ja, det här med genus, som jag ju naturligtvis redan visste väldigt mycket om..." i sitt försök till uppskattning, men betonade mest att det var fint att vi använde en glad röd whiteboardpenna. Jag har inget som helst förtroende för henne, men det är ju fint om hon också var nöjd.

Men ja, imorgon. Då kan man med anledning av International Day Against Homophobia höra mig tala nere på stan. Jag antar att min eventuella anonymitet bryts om jag talar om att det är på Kungsportsplatsen vid ett eller lite efter. Så det talar jag inte om.

(Det står folk i Brunnsparken med flaggor, pynt och flygblad från tolv. Avmarsch ett. Jag kan även vara en av dem.)

Hon är skitfin också

2007-05-15T22:26:00.000+02:00

Härmed inviger jag fylleinläggslabeln med distansvänskap på hög nivå - jag och Jola ölar gemensamt över Skype ikväll. Med tillhörande diskussioner om den där eviga opartiskheten och redigt heterosex.

Egentligen är jag inte full, trots labeln. Jola, däremot, har fått i sig såpass att hon betraktar det som "skitroligt" att gå och kissa.

"Gud vad fumlig man blir! Varför blir det så?"

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.

<3

Jag ska måla hela världen, lilla mamma

2007-05-15T21:30:00.001+02:00

(Klicka på bilden.)

Rätt låt vann

2007-05-13T13:56:00.001+02:00

"Lite kvinnlig fägring där hade ju inte suttit fel", sade Charlotte Perelli i inför-programs-juryn (ca 32 minuter in i programmet) och avbröt abrupt vår flatsoffas förundran över hur härligt könsneutral Marija Šerifović var. Inget silikon, ingen alldeles för kort klänning, inga halvt tappade trosor à la Moldavien. Kostym, små röda hjärtan och schyssta brudar i bakgrunden. Skönt.

"Lesbisk kampsång" kallade Kristian Luuk det flera gånger igår. Jag är kluven. Om en flata sjunger en ballad så är det automatiskt en kampsång? Precis som när den där kyssen på stan inte bara är en kärlekshandling utan även en politisk aktion - en princip man kan gilla (det är ju gôtt att kunna göra en insats för världen utan att anstränga sig det allra minsta) eller ogilla (det vore ju skönt om det någon gång kunde få vara enbart vad det är).

Det är häftigt i sig att en serbisk, romsk flata vinner, och att hon dessutom verkar ha stöd även där hemma. Serbien verkar nämligen inte vara världens enklaste plats att leva på (källa: K-Online, 2004):

För tre år sedan försökte några serbiska hbt-aktivister hålla den första prideparaden någonsin i Belgrad. Den möttes av så många motdemonstranter att det aldrig blev någon parad. Temat "Det finns plats för oss alla" visade sig vara alltför optimistiskt. Cirka tusen motdemonstranter från nynazistiska Obraz, två fotbollsklubbar och serbiska ortodoxa kyrkan jagade iväg de få aktivister som kommit till Republikens torg. Alla som inte såg ut som "normen" attackerades. Det fanns knappt inga poliser på plats och de som var där hade ingen utrustning för att försvara paraden. En del poliser hejade till och med på när hbt-personer blev misshandlade. Cirka 40 personer skadades. Efteråt menade Belgrads polismästare att det var tydligt att Serbien inte var redo för en sådan offentlig manifestering av sexuell avvikelse. Sedan dess har det inte blivit något mer försök.

(Det är svårare att hitta något att läsa om vardagslivet. Testa att googla själva. Testa att googla på Sverige också...)

En butchflata på schlagerscenen lär alltså antagligen vara något väldigt medvetet och genomtänkt och bra. Något som är lite mer kontroversiellt på andra ställen än det kanske är här. Här, där det "bara" definieras som "fult", avvikande och anmärkningsvärt på ett negativt sätt. Fuck you, Charlotte Perelli.

Spänn

2007-05-12T00:40:00.000+02:00

Inatt har kroppen bestämt sig för att den inte tycker om mig. Skuldrorna ilar och ilar och magen är en liten liten trasselklump.

Jag ska lägga den i sängen nu och lägga ett täcke över den.

Hon lär få lära sig något av vår redovisning

2007-05-07T21:35:00.000+02:00

Handledaren: "Här har ni skrivit att det inte finns något genusperspektiv i artiklarna, hur menar ni då?"
Jag: "Ja, de pratar ju mycket om kön men nämner inget alls om genus."
Handledaren: "Jaha, javisstja, det var ju inte samma sak."

Snorkakor II

2007-05-04T22:34:00.001+02:00

Originalet är alltid bättre än de dåliga uppföljarna.

Jag skyller på att jag hade fel soundtrack igång.

(Men ni ska inte tro att de inte är goda bara för det! De smakar kola. Mmm, kola.)

If it be your will

2007-05-03T22:20:00.000+02:00

Idag skriver jag bara för mig själv.

Ni får se Antony sjunga Cohen istället:

EFIT 070502

2007-05-02T23:40:00.000+02:00

(EFIT - vad sjutton är det?)

10.26 Det ser ut att vara en bra dag där bakom, tänker jag när jag vaknar i precis lagom tid.

11.31 Man ska inte försöka förutsäga vädret utifrån hur det känns på en balkong i sol och lä, tänker jag sedan, och packar en väska full med kläder som jag inte behöver.

12.37 Cykeln (med nya blanka ringklockan), kurslitteraturpåsen och jag står och väntar.

13.46 Om det är så här det är att gå i skolan så ska jag alltid göra det.

14.35 Dagens essens, kan man säga.

(Sedan glömmer jag bort en timme mitt i allt det där seriösa. Vi äter glass också.)

16.28 Under tiden har cykeln hittat en cykelvän.

17.26 Jag har ringt ett viktigt samtal på vägen hem. Det här är debriefingen.

18.33 Man tror gärna att allergifaran är över när man har suttit ute en hel dag utan att märka av det och sedan går in och stänger dörren om sig. Man tror fel.

19.27 Nyponsoppa och goda mackor.

20.33 Här borde jag kanske städa lite, tänker jag inte, men jag hade kunnat tänka det.

21.26 "Det är bra att chatta."

22.22 Sedan letar jag efter månen på balkongen, men den är inte där.

All time high

2007-05-01T21:18:00.000+02:00

(Betapet is the shit.)

Andra saker jag gjort de senaste dagarna:

Cyklat till Kviberg och tillbaka
Cyklat vilse
Dansat dansmatta
Tittat på eld
Tittat på fulla fjortisar
Druckit öl på en uteservering som inte var en uteservering
Ätit frukost på balkongen
Demonstrerat
Blivit alldeles matt av all sol
Ätit körsbärstomater

Just där spåren går ligger dimman alltid så tät

2007-04-29T14:16:00.000+02:00

Jag kan inte sova. Igår vet jag inte vad det var bland allt flimmer, men inatt bodde jag i ett stort hus med mamma och blommor och hade cancer och skulle dö. Mamma tog hand om mig och jag tog hand om blommorna. Men jag dog inte, jag vaknade istället. Kaffehjärta kaffemage.

Det är inte bra nu. Det hänger väl ihop. Jag vet inte vad jag ska säga om det heller.

Halv

2007-04-28T23:56:00.001+02:00

Antingen måste man må så bra att man inte funderar på om man skulle kunna må på ett annat sätt än man gör. Eller så måste man må så dåligt att man är sjuk och måste ha hjälp. Det finns inga mellanlägen som är meningsfulla att tala om. Det finns inga mellanlägen där man egentligen bara behöver någon som klappar en på ryggen när man ska sova.

Jag finns inte. Jag är ett tomrum som är ett andningshål och en vattenvirvel i badkaret.

Krama mig. Nu.